Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson och Finland av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björnson och Finland
Finland och ’tragiken’ som jag fått in i Fänrik Stål,
’den största, den ädlaste tragik, ditt lands tragik’,
denna tragik som kompletterat mig och gjort mig
djupare och bättre; så Drachmann, lyrikern, rusets
skald, ungdomens, havets, allt mycket vackert sagt,
som endast Björnstjerne Björnson kan det, och sist
värden Thaulow: naturen, idyllen, bäcken som
obekymrad om människors öden och olyckor flyter
fram under träden och bara rinner och rinner. Så
höll Björnson ett tal om Paris och Dreyfussaken
och rättvisan, också så att man kunde sitta och gräma
sig över att det ej skrevs upp.» Även vid ett annat
tillfälle, hos tandläkare Heide, talte han till
Edelfelt med anledning av Fänrik-Stål teckningarna.
»Där är ett träd i Indien, som skjuter högt till väders;
men när det vuxit om de andra träden och grenarna
bli tunga, böja sig dessa alltmera till jorden, tills
de nå den, och då slå de rot, fast och säkert, och
trädet står som en äreport! Ja, det var mycket
vackert, och fru Langen grät, och fru Heide grät.
Och så talte han om Finlands kraft att föra hem
sina söners tankar, och så var det mycket vackert
om ynglingen med barmen sönderskjuten, om
Döbeln och den yngre generationen av kämpar.
Och Finland, detta namn ’som lyder som sang’.
Ja, det är ej gott att dissekera ett sådant storartat
tal. Jag satt också och bet mig i läppen. Och han
sade att jag blivit sund och stark, och att jag skulle
hälsa mor och syskon och alla därhemma, och det
lät icke som ett brevslut utan mycket pompöst så
som han sade det. Detta tal gick igenom hela
registret av tonfall och känslor, det var alldeles
glänsande och glödande framsagt och jag skall nog
minnas det.»
Man bör emellertid icke tro, att Edelfelts brev
lärde oss känna Björnson endast i hans karaktär
av vältalare vid festliga tillfällen. Målaren relaterar
för sin moder många små meningsbyten som han
haft med sin högt uppskattade, men ingalunda
okritiskt beundrade vän.1 Han berättar om huru
1 I förbigående kan det nämnas att även Maria Wiik i
de brev, som publiceras i Nordmanns Walter
Runebergbiografi och i en liten, av samma författare utgiven bok om
Björnson, låter oss läsa om huru Björnson smågnabbas med
Jonas Lie i nykterhetsfrågan, om prästerskapets uselhet och
om ordensväsendets fördömlighet.
Björnson för en småsaks skull brouillerat sig med
Strindberg, och han reflekterar i samband därmed
över författartemperamentets retlighet, »som rent
av kunde fresta en till påståendet att Runeberg gjort
klokt i att vara lektor i Borgå och jägare och fiskare».
I några brev tillåter sig Edelfelt att skämta över
den säkerhet, med vilken »stora Björn» uttalade sig
om bildkonst och politik. Han har ej heller någon
stor tillit till omdömet hos en man, som tror sig
vara psykolog, och icke ser att han är »lyriker,
lyriker, lyriker». Men så mycket mer håller han
honom räkning för att han »ändå är konstnär
framför allt, mer än profet i Israel» och att han »är poet
med Guds nåde som ingen annan i Norden nu».
Genom allt vad Edelfelt säger om Björnson går
det, trots all oförvillad klarhet i iakttagelsen, en
ström av varm sympati och man övertygas om att
han, jämte Walter Runeberg och Werner
Söderhjelm, hörde till skaldens närmaste och trognaste
vänner i Finland.
Dessa vänner, och många andra med dem,
måste väl mer än en gång ha försökt locka Björnson
till Finland, med vars andliga liv han ju redan på
avstånd gjort sig så väl förtrogen. Icke desto mindre
var det först år 1888 han besökte Helsingfors,
och då var det propagandaresan för engiftesmoralen
som fört honom till vårt land. I den tidigare nämnda
festskriftsuppsatsen ha några episoder från detta
besök relaterats av Söderhjelm, som den tiden var
docent vid universitetet, och som givetvis personligen
tog del i de hyllningar, som anordnats för gästens
firande. Det är icke mycket som jag härom kan
tillägga, ty jag var då endast elev i högsta klassen
i Borgå lyceum. Men det kan möjligen ha sitt
intresse att se huru allt detta tedde sig nedifrån
betraktat, i ett grodperspektiv så att säga.
Andra dagen efter Björnsons ankomst till
Finland avtäcktes i Borgå monumentet på Runebergs
gravkulle, och den norske skalden kunde ju icke
annat än deltaga i högtidligheten. För småstaden,
vars liv genom den fosterländska festen helt blev
rubbat ur sina gängor, var Björnsons besök den stora
sensationen över alla andra. Och om man på något
håll mer än annorstädes kände sig upplyftad av
den store norrmannens närvaro, så var det bland
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
