Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson och Finland av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björnson och Finland
de äldre skolgossarna, vilka som elever i Runebergs
forna läroverk fått plats i processionen, och därmed
vunnit möjlighet att iakttaga honom på nära håll
och att få lyssna till de ord, man hoppades att han
skulle yttra vid graven. Vi kunde bevittna mötet
mellan Björnson och Topelius, som stiftade
bekantskap med varann när de ställde sig i spetsen
för leden av författare och konstnärer.1 Vi kunde,
när vägen slingrade sig uppåt kullen genom
furuskogen, se huru 55-åringen och 70-åringen vandrade
sida vid sida, den ena högrest i sin stora
vargskinnspäls, den andra liten och böjd. Och den som skriver
detta förunnades det t. o. m. att komma i en närmare
beröring med de två därför att jag, som bärare
av lyceisternas stora blomsterkrans, pressades fram
i främsta ledet bland deputationerna, och för en
stund upplevde den stolta förnimmelsen av att i
trängseln bli trampad på fötterna växelvis av
Zachris Topelius och Björnstjerne Björnson. Med
begärlighet uppfångade öronen små fragment av deras
samtal, och än i dag tycker jag mig höra huru
Björnson vände sig till Topelius’ dotter för att
säga: »Jag älskar Eder far».
Det norska tal som vi räknat på gingo vi
emellertid miste om, av orsaker som jag i min framskjutna
position bättre än de flesta var i tillfälle att iakttaga.
Björnsons stora vargskinnspäls gjorde sig tung och
het under en ceremoni, som drog ut genom flera
timmar. Det var den 6 maj, och tålamodet blev
prövat av ett tätt, genomträngande vårregn, som
efterträddes av solsken och stickande värme.
Professor Estlanders avtäckningstal var rätt långt i och
för sig, och när talaren kommit till slutet vände
han om sitt manuskript för att uppläsa texten i
finsk översättning. Det var icke svårt att se huru
litet den norske diktaren roades av att lyssna till
det obekanta språket, och huru uttråkad han kände
sig av den högtidliga förrättningen. (När Fru
Karoline år 1927 vid magister Räikkönens besök på
Aulestad återkallade minnena från sin
Finlandsresa, talade hon om huru hon fick göra sig möda
1 Enligt en meddelare i Helsingfors Dagblad försiggick
presentationen i följande enkla form:
Jaså, det är Topelius.
Nej, är det Björnson. Välkommen, välkommen — ett
kärt besök.
för att skydda sin make för den finska språkstriden,
i vilken man från vartdera hållet försökte indraga
honom, samt om huru hon vid Björnsons och
Topelius sida stod framför Runebergs grav och lyssnade
till långa tal »paa finsk og paa svensk», och »paa
svensk og paa finsk»). När så, efter det de 38
kransarna blivit nedlagda, allas blickar förväntansfullt
riktats mot Björnson, och när Topelius sökte förmå
honom att träda fram till monumentet, skakade
han obevekligt på sitt huvud och åberopade
trötthet. För några ögonblick var situationen rätt
pinsam, och den löstes först med att Topelius ställde
sig framför graven, avtog sin höga hatt och med sin
späda och darrande, men ändå tydligt hörbara
röst, på svenska och finska utbragte ett leve för
Finland.
Det långa programmet vållade icke blott att
Björnsons tal ej blev hållet, det ledde även — i
förening med våra den tiden nog så opraktiska
kommunikationsanordningar, som Björnson i ett tal vid
festbanketten i Helsingfors med rätta manade oss
att förbättra — till att det blev honom omöjligt
att avlägga ett besök i Runebergs hem, och därmed
stötte han oavsiktligt såväl Borgåborna som de
hängivnaste Runebergsdyrkarna. Under väntan på tåget
till Helsingfors yttrade han emellertid på stationen
några ord till studenterna, som hyllat honom och
Topelius med sång. Han framhöll att Runeberg
och Finland i hans tanke städse varit oupplösligt
förenade med varann. Och han uppmanade sångarna
att höja ett leve för hjältetenoren Zachris Topelius.
— När Björnson några dagar senare firades med
en bankett av det litterära Helsingfors, riktade sig
Topelius till Fru Björnson i ett tal, vilket helt visst
var ett av de finaste och känsligaste som någonsin
blivit hållet till en diktares hustru. Och när
Björnson tackade för alla hyllningarna, sade han att det
»dejligste» av allt var att »denne gamle man lämnat
sitt Björkudden för att sitta vid hans sida på hans
fest».
Vad Björnson för övrigt yttrade vid detta
tillfälle har endast fragmentariskt blivit återgivet i
våra tidningar. Och av de två föredrag med vilka
han uppträdde hos oss, har endast det om Engifte
och månggifte blivit utgivet i tryck. Det andra,
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
