- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1933 /
68

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands konst. Några konturlinjer av Bertel Hintze

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Finlandà ko/ut

Juho Rissanen: Hos spägumman. 1899. Ateneum, Helsingfors.

I motsats till den finländska konstens tidigare ledande personligheter har
Rissanen. som tidigt fann en gynnare och vän i Albert Edelfelt, stigit fram
ur folkets fattigaste och mest ursprungliga iager. Denna härkomst har också
givit honom en förtrogenhet med sin ämneskrets och en självfallen enkelhet
i greppet på sina motiv, som ingen annan ägt. Hans tidigare folklivsskildring,
som i denna bild fått ett av sina första fullödiga uttryck, är också mer genuint
nationell än någon annan konstnärs; den präglas av en monumentalt
storslagen realism, av en djup innerlighet och ett tungt allvar, som icke utesluter
en ordkarg humor.

blicket saknat de stora väggytorna och de
representativa uppgifterna för att fritt kunna utveckla hela
sin inneboende, monumentala kraft.

90-talskonsten i Finland, som i enstaka fall sträckt
sig långt in pà det nya århundradet, betecknar en
ytterlig kraftprestation, genom vilken Finlands konst
i den mån det är möjligt slutgiltigt funnit sig själv.
En omedelbart fortsatt stegring av denna subjektiva
känsloskildring och själstolkning eller av denna
intensiva naturlyrik var knappast möjlig. Det följande
skedet, en kort intervall, som föregår
expressionismens genombrott omkring 1914, innebär i viss mån
en återhämtning av krafterna. Man ägnar sig åt analys
av formens och färgens problem, man slipar
redskapen mer än man egentligen nyskapar. Med någon
överdrift kunde man säga, att det skimmer som vilar
över denna artistiskt så intressanta epok, närmast är
en sista reflex av den föregående guldåldern.
Uppgiften var även ur finländsk synpunkt sett rätt otacksam,
ty det gällde framför allt ett positivt ställningstagande
till den nya franska kolorismen, vars utomordentligt
subtila och rent artistiska karaktär stod i alltför skarp

motsats till vårt kynne, för att impressionismens och
senimpressionismens resultat direkt hade kunnat
läggas till grund för ett fortsatt skapande. Det arbete,
som denna generations målare främst hade att utföra,
var att sovra och omsmälta, att utforma ett slags ny
konstnärlig syntax. Ur detta experimenterande och
sökande skede höja sig framför allt tvenne gestalter,
Magnus Enckell och A. W. Finch — den senare en
på 1890-talet inflyttad, men slutligen helt
acklimatiserad anglo-belgisk själsfrände och vän till den
franska nyimpressionismens egentlige skapare och
främsta personlighet, målaren Georges Seurat.
Finchs konst är frisk och klangfull i färgen, dess

Magnus Enckell: Skulptnsen M. Jouvray. 1893. Åbo
Konstmuseum.

Gentemot det finländska 90-talets övervägande romantisk-nationella och
litterära konststrävanden är Magnus Enckell den medvetne
oppositionsmannen; han är en konstnärlig enstöring och drömmare — men en
drömmare, vars formstränga verk tillika vittna om en intellektuell klarhet och
skärpa, som nästan verkar latinsk. Den själsliga fördjupning och levande
intensitet, den ytterligt koncentrerade linjestil och den dystra, asketiska
färgskala, som utmärker Enckells ungdomsverk, framträder på ett slående sätt
i det fascinerande porträttet av den franska konstnärinnan.

68

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:10:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1933/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free