Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands konst. Några konturlinjer av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fintands konst
Magnus Enckell: Skärselden. 1923. Ateneum, Helsingfors.
Under 1900-talets första årtionde blir Enckell ledaren för en av fransk
senimpressionism inspirerad, extremt koloristisk förnyelse i Finlands måleri, som
under många år för honom själv bort från ungdomsårens själsligt fördjupade
människoskildring. Med den rika färgkonst, som dessa målmedvetna
experiment skänkt honom, återvänder han likväl i början av 1920-talet allt mera
till sin utgångspunkt; ett av de mest storslagna och gripande uttrycken för
denna intensiva stegring, som avbröts av hans plötsliga död i Stockholm
år 1925, finner man i Enckells tyvärr aldrig förverkligade förslag till
glasmålningar i Åbo domkyrka, av vilket »Skärselden» utgör en detalj.
kännetecken är manlig klarhet och kraft. Den
vinner sin styrka inom en begränsad ram. Enckells
konst åter, vars rötter sträcka sig djupt i 90-talets
andliga jordmån, är problemfylld och initiativrik, på
en gång buren av intellektuell skärpa och av en
romantikers håg till drömmens och fantasiens värld.
Klarhetsbehovet drev honom att medvetet och med stora
offer undertrycka den poetiska ådra, som fått så
starka och gripande uttryck under hans debutår.
Men efter ett skede av nästan fanatiskt ensidig brott-
ning med färg- och formproblemen, med det
exklusivt artistiska, bryter diktarhågen och det
psykologiska uttrycksbegäret under efterkrigsåren åter fram
med fördubblad kraft. Just i det ögonblick, då
Enckell står inför den stora, i enstaka fulltoniga och
djupa verk redan nådda syntesen av formsträng stil
och subjektiv uttrycksfullhet, av linjefast komposition
och koloristisk intensitet, överraskas han år 1925
oväntat av döden. För den följande, expressionistiska
generationen har Enckell — alldeles frånsett hans
personligt skapande gärning — framför allt givit
föredömet av ett slags nationell, konstnärlig
självprövning, av en fruktbar vidräkning med det ensidigt
känslobetonade, som utgör ett av grunddragen i
nordiskt väsen, men som kanske mest hotat att taga
överhand i den finländska konsten. Denna
grundläggande betydelse är väl ännu icke till fullo erkänd,
men redan nu står det klart, att Finlands konst med
Enckell förlorat en av sina stora personligheter.
Något omedelbart spår har denna koloristiska
skola, den s. k. Septem-gruppen, däremot knappast
lämnat i de arbeten, med vilka den finländska
expressionismen debuterade. Medan motsvarande
strävanden i Skandinavien, inspirerade huvudsakligen
T. K. Sallinen: Bonddansen. 1918. Gösta Stenmans samling.
I en serie stora figurkompositioner från åren 1917—22 med motiv ur
folklivet har Sallinen — den finländska expressionismens främste och mest
omstridde ledarpersonlighet — skildrat finsk folkpsyke, sådan den ohämmat
bryter fram i den religiösa sekterismens berusning, i lördagsdansens tunga
och elementära lidelse, i festslagsmålets våldsamma, trotsiga självhävdelse.
Det är en folklivsskildring, gjord med en hänsynslös, brutal kraft, med en
psykisk intensitet, med en målerisk bredd och en ofta monumental storhet
i greppet, som i viss mån gör den till en fullföljare av Gallen-Kallelas
initiativ från 1880-talet.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
