Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utsikt över hembygden. Synpunkter och stämningar ur ett anförande vid en hembygdsfest i Östergötland av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utàikt över hembygden
Tala skulle gräsvallarna kring det gamla
Ringstadaholm och de runristade stenarna i Rök och Högby
om ett släkte, som kände marken bränna under
fötterna, som ville vara med, där det hände något och
som lyfte vingarna till äventyrets flykt. Tala skulle
domarringen på Nässja udde, sköljd av Vätterns
vågor, om ett folk, som gjort den dyrköpta
erfarenheten, att land måste med lag byggas. Tala skulle
tornen i Heda och Bjälbo, Blåkyrkan och Vasaslottet
i Vadstena, Vreta klostergård och Stjärnorps
grönskande ruin. Och tala skulle Östgötaslättens ljusa
kornfält om »den evige bonden», som man kallat
honom, »odlaren som strör i mörka mullen fröets
sådd för kommande skörd». Människorna äro som
markens blomster och gräs, snabbt skördade, snabbt
vissnade och mullvordna. Men spåren av deras
möda och vånda, deras hopp, förtröstan och stolthet
söka i det längsta trotsa den förgängelse de själva
äro underkastade. Hela livet, hela historien är en
kamp mot förgängelsen. Och varhelst vi se spåren
av denna kamp, får vårt liv liksom ett större
perspektiv.
Vi ha i dag stämt möte på en plats, där dessa spår
äro halvt utplånade, men där luften ännu, för att
bruka skaldens ord, »susar legender och
krönike-knittel». Folkungarnas krönika och Birgittas
helgonlegend ha på Ulvåsa gård sammanflätat sina osynliga
underjordiska rottrådar. På denna gård talade en
gång folkungaviljan, jarlars och lagmäns vilja, sitt
myndiga husbondespråk. Över dessa tomter
vankade en gång med husfruns nyckelknippa
uppenbarelsens utkorade och Kristi brud i vardagliga
husmodersbestyr. Gårdsomsorgen växte till omsorger
om rikets väl och ve och husmodersbekymren lyfte
sig på fromhetens och fantasiens vingar till det som
högre och större var. Så skapades av gården ett
landskap, av landskapet ett rike och av riket ett rike,
som icke var av denna världen. Gården, bygden,
landskapet, riket och utsikten, som spränger själva
riksgränsen -— det är den organiska utvecklingen
inifrån och utåt, nedifrån och uppåt, från de små
cirklarna till de stora, från de lägre och
underordnade, till de högre och överordnade. Att icke se
landskapet för gården, riket för landskapet och världen
för riket, det är trångsyn och trångsinne. Men å
andra sidan gäller det nu som alltid, att endast den,
som är trogen i det lilla, är ock trogen i det mer är.
De smärre och inre cirklarna ge livet den fasthet det
kräver, de större och yttre öppna den horisont, som
höves för att få luft och ljus. Den, som inte är god
östgöte, blir aldrig en god svensk och den, som icke
är god svensk, blir aldrig god nordman eller europé.
Man kan endast dokumentera sig inifrån och utåt.
De som börja med världen sluta i regel med
ingenting. Man måste ha tradition att trygga sig till på
nära håll för att utan risk kunna sväva ut. Rotfasthet
och kringsynthet stå icke i något nödvändigt
motsatsförhållande till varandra. I allt sunt och starkt
organiskt liv förutsätta de varandra. Och när
traditionens män arbeta på sitt håll och för sina mål och
utvecklingens män på andra håll och för andra mål
utan kontakt med varandra, då är kulturen stadd i
inre tvedräkt med svaghet och upplösning som
hotande framtidsperspektiv.
Det har sina risker att vara arvtagare till ett
gammalt arv och delaktig av en gammal historia. Ty
fädrens ära går ej igen på sönerna, om de ej själva
känna och skapa sin egen ära. Det finns intet släkte
ömkligare än det, som viljelöst och hållningslöst slår
sig ner i det förflutnas behagliga skugga för att
avnjuta, vad andra gjort, och parasitera på fädrens
bedrifter. Om inte vår insats svarar mot deras, är
därmed ingenting bevänt. En så beskaffad
traditionalism är en karikatyr. Att känna arvsstolthet är intet
lyte. Tvärtom —- det ger ryggrad och nerv, det är
som stål och eld. Men det blir nerv och ryggrad,
eld och stål först då, när man känner sin egen
hem-sökelses stund och sin plikt, plikten att på
traditionens fasta grund skapa levande nytt. Ty traditionen
har ingen mening, om den inte får en fortsättning,
och det nya kommer aldrig att länge leva på jorden,
om det inte har sin djupa rot i en tradition. Det
försvinner då lätt med dagens sensationer och moder
och efterlämnar den tomhet och hunger, som följer
på ruset. Med deltagande läsa vi legenden om Lots
hustru och sagan om Den flygande holländaren. Vår
tid är full av deras ättlingar, människor som se sig
tillbaka mot det förflutna och förstenas, och
människor, som jagas framåt utan annat mål än att komma
ifrån sig själva och bli den oro kvitt, som gör
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
