Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julbocken och hans historia av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jul
Bocjen/
OCH HANS HISTORI av
HILDING CELANDER
Var och en av årets högtider, som är verkligt
levande, är gärna för föreställningen förbunden med
en eller annan synlig symbol. För påsken är det
påskäggen — i åtskilliga svenska trakter också
påskriset, i andra påskelden — för midsommar majstången
eller i Danmark Sankthansblusset. På bondens
gamla, rikt illustrerade almanacka, runstaven, möter
vi långa rader av dylika för oss stundom rätt gåtfulla
festtecken: dryckeshornet för julen, blosset för Lucia,
gåsen för Mårten, vågen för Michaëli o. s. v. I vår
tid får vi i stället gå till vykorten och tidningarnas
bildsidor, om vi vill veta, vad som för det nutida
släktet framställer sig som den ena eller andra
högtidens symboliska emblem. Rikast försedd är då
alltjämt julen, tack vare själva festsedens rikedom. Och
här tillkommer ytterligare ett drag. Julen är också
personifierad, så att säga, och det t. o. m.
— för Sveriges vidkommande — av två inbördes
konkurrerande gestalter, julbocken och
jultomten. Och det vore svårt nog att med ledning
av de svenska jultidningarnas och julkortens
bildergalleri avgöra, vilkendera av dessa två som intager
främsta platsen i vårt folks ynnest.
Vad som i Sverige har räddat julbocken från att
uppslukas av glömskan — som så många andra
minnen om gamla tiders jul — det är den tacksamma
roll, som han på senare tid har fått övertaga, såsom
julklapparnas hemlighetsfulla överbringare. I
Danmark, där »julemanden» är utan konkurrent i fråga
om julklapparna, är däremot julbocken en tämligen
obekant storhet. De danskar, som överhuvud känner
till hans existens, torde inte längre göra det genom
självupplevelse, utan från litteraturen, framför allt
från gamle Holbergs »Julestue». Här får vi en
mycket levande föreställning om vad som för 200 år sedan
hörde med till ett riktigt julfirande i en dansk stad,
åtminstone för de troskyldigt gammaldags bland
inbyggarna i Æbletoft. Där talas om julgröt och
»julekager», Hellig-tre-konge-lys och gåvor till barnen. Och
när »julestuen» skall gå av stapeln — trots den
motsträvige Jeronimus påpekande, att sådana »ere ganske
aflagde i København» — uppträder drängen Arv på
skådeplatsen som Julebuk, »svøbt udi et hvidt Lagen,
med to Horn i Panden», och »stiller sig an at skræmme
de andre». Julestuerne hade då redan länge varit
föremål för höga överhetens och särskilt
prästerskapets ovilja. I början av 1500-talet hade deras
»utilbørlig nattvæcht» med julbock, »hvegehors» och andra
upptåg t. o. m. straffats med »kongens sværd», d. v. s.
halshuggning, enligt en uppgift i Petrus Palladius
bekanta Visitatsbog. Först under loppet av
1700-talet lyckades dock pietismen och den
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
