Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julbocken och hans historia av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julbocken och hans historia
bevis för dess ålder eller härstamning från ett
gammalt offersubstitut lär sålunda inte kunna ges, annat
än genom tämligen osäkra analogier.
I Sverige pryddes julbordet ofta av ett annat slags
julbockar: av halm. De har t. o. m. på sistone
upplevt en formlig renässans — om också av mera
kommersiell natur — i första hand tack vare
Skansens julmarknad. Den fromma omtydningen av
julhalmen till en erinran om Betlehemskrubbans strå,
som så länge har räddat sedens fortbestånd, har haft
litet svårt att komma till rätta också med
halmbockarna. Med god vilja har man dock lyckats dra in
också dem i den kristna julens föreställningskrets: de
får då representera djuren i Betlehems stall!
Julegeit från Bergen
Halmbockarna uppbar annars mycket skiftande
roller i den svenska julseden. Märklig är den
hedersplats, som julbocken intager i en dalsländsk
bondstuga. »Vi tyckte inte det var jul, förrän julbocken
hade kommit in», skriver en allmogekvinna från
Dalsland. När man åt på julkvällen, skulle julbocken
stå vid bordsändan — han var så stor, att nosen
nådde upp till bordskanten — och framför honom
stod ett fat med julmat. »Sedan fick han stå i en vrå
av stugan till på annandagen, då tog far ut den,
När han stod i vrån, var vi så rädda om den, och
han fick inte röras.» »Julbocken — det var något
heligt», heter det också i en annan uppteckning från
Dalsland. — Den vanligaste placeringen av
julbocken tycks annars ha varit under julbordet — en
hemlighetsfull men också hedersam plats enligt
gammal uppfattning. Ibland tronade han också framme
på julbordet.
Den nästan religiösa vördnad, varmed julbocken
betraktades och behandlades i Dalsland, enligt den
nyss anförda skildringen, hör till undantagen. I
regeln roade man sig tämligen respektlöst med
julbocken, liksom med de andra halmgubbarna: man
dansade omkring honom, kastade honom mellan sig,
hoppade över julbocken o. s. v. Halmbocken blev
huvudpersonen i en rad av de gamla »halmlekarna»,
som bara för ett par mansåldrar sedan mer än något
annat bidrog till julfröjden i den svenska bondens
stuga. Vad som för en senare tid enbart var roande
skämt eller ett ofta påkostande vighetsprov ovanpå
all den goda julmaten och — inte minst — drycken,
Julbock av halm från Värmland
(Stod under julbordet)
har emellertid från början också haft en mening.
Det framgår tydligt nog av åtskilliga drag i dessa
lekar med julbocken och andra juldockor, som vi
senare skall skärskåda litet närmare. — När man
så »bar ut julen» med julhalmen, så följde väl också
julbocken med. Hans historia var dock inte alltid
avslutad med detta. I Uppland (Östervåla) hamnade
julbocken nu i fägården eller i stallet. »Det skulle ge
tur», hettes det. Oftare skickades han i de uppsvenska
landskapen ut på vandring och kunde då gå ganska
skiftande öden till mötes. I norra Uppland och dess
grannbygder i Gästrikland brukade man då smyga
sig till någon granne, ofta utklädd för att inte bli
igenkänd, om man skulle ha den oturen att bli
ertappad. Sedan man kastat in bocken, sökte man
skyndsamt undkomma i mörkret. Den som fått
bocken, brukade i sin tur låta den gå vidare på
samma sätt, och en bock kunde sålunda vandra
igenom flera byar. Ibland medförde julbocken på
denna färd ett brev, innehållande hälsningar och
roliga rim. Allt detta skedde »för välmening», säges
det uttryckligen.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
