- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1933 /
100

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julbocken och hans historia av Hilding Celander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JuLbocken och hans historia

till dylika pedagogiskt utnyttjade »busar» för barn
och andra lättrogna. Men vid sidan härav finns det
också mera ursprungliga drag. Det är knappast en
tillfällighet, när man i nordligaste Norge har sökt
skydda sig med stål mot ovälkomna besök i ladan
av julgeten: annars hade man att vänta foderbrist
under hela vintern. Att sädesandarna i djurgestalt
om vintern äter av säden i ladorna, är en ofta
återkommande föreställning. Så heter det t. ex. om
»skördekatten» i Västergötland, att han åt, så att
grödan blev odryg.

Allra tydligast talar emellertid de o f f e r, som på
olika sätt bringas åt julbocken och julgeten, om deras
härstamning från den gamla folkreligionen. Liksom
man i Dalsland satte ett fat med julmat framför
julstugans halmbock, så bäddar man i Värmland under
julbordet med halm åt den osynliga julbocken och
kastar till honom bitar av julmaten. Och i Norge
släppte man ner köttben av julsteken genom
källar-luckan till julgeten, eller hon fick julgröt och öl
utsatt till sig. I trakten av Mandal hade julbocken
t. o. m. anspråk på stugans hedersplats vid
högbordsändan!

Det är då inte underligt, om julbocken både i
Sverige och Norge har utvalts att framför andra bli
den folkliga kalenderns representant för själva
julhögtiden. Som sådan för han väl ofta ett slags
språklig sken-tillvaro i de folkliga talesätten. Så t. ex.
när det heter i ett västgötskt bonderim, att »om
Mårtens gås går på isen, så trampar julbocken i smutsen»,
med samma innebörd som det bekanta märket, att
»Anders braskar och julen slaskar». Men gränsen
mellan denna språkliga existens och den mera
»reella», i folkfantasien, blir dock hårfin.
Folkfantasien konkretiserar gärna i dylika fall, och ger reellt
liv åt språkbilden, särskilt när man som här kunde
anknyta till gängse föreställningar.

I Jämtland säges det om julen, när det är kallt,
»så det smäller i knutarna», att »julbocken stångar i
väggen». Här ger julbocken sin tillvaro till känna
på ett ganska påtagligt sätt, men ändå är han väl
närmast en liknande kalendarisk personifikation,
som exempelvis »Tor» och »Gya» i det västgötska
rimmet om februari och mars, Tors och Göje
månader:

»Tor slår mä si slägga,

så det knakar i knut och vägga;

Gya mä si slya

kör barn bakom gruva.»

Samma dubbeltillvaro har julbocken i de folkliga
talesätt, som anger, att julhögtiden nalkas. I Dalarne
säges det på julafton att »julbocken är i vinterledet
nu», på samma sätt som t. ex. i Värmland »julen
står i förstun». Men i Norge finner man högst
konkreta föreställningar om att julbocken under dagarna
före jul kommer allt närmare gården. I trakten
kring Lindesnäs sades det, att det första huset han
tog in i, var kvarnhuset, där man lade ut korn och
mjöl åt honom. Så drog han sig till bastun, och
julafton kom han ända hem där folk bodde. Var
bygd hade sitt ställe, där julbocken höll till, och
alltid kom han samma väg.

Julbocken som mytiskt väsen uppträder i norsk
och nordsvensk folktradition ofta tillsammans med
»julsvennen», en annan av den nordiska julens allra
intressantaste folktrosgestalter. Märkligast är
följande uppteckning från Lappland: »Julsvennen har
inga kläder, endast ett gammalt fisknät på sig.
Varifrån han kommer och vart han far, tyckes vara en
hemlighet, som ingen känner; men vid resorna till
och från julen lärer han rida på en ofantligt
stor bock, julbocken, som har minst 6
decimeter långa horn.» — Hela denna
föreställningsbild erinrar omisskännligt om den bekanta
Disasagan. Den kloka jungfrun Disa löste den
förelagda uppgiften att komma »hwarken klädd eller
oklädd, till häst eller foot, åkande eller buren, roende
eller seglande, hwarken i ny eller nedan, dag eller
natt», på följande sätt. Hon »sweepte om sig ett
fiski-näät, spänte för en släda, ut-mäd slädan stälte hon
en bokk, sit ena been stödde hon på bokkryggen,
däd andra på slädan, instälte sig således för kungen
i skymningen på den dagen, som månen gick i fyllä».
Disa-sagans samband med en vinterlig offerfest för
diserna (ett »disablot») vid tiden för svearnas
Disating och (senare) Distingsmarknad, är för länge sedan
ådagalagt. Och nyligen har professor Oscar
Almgren framkastat det antagandet, delvis i anslutning

IOO

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:10:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1933/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free