Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomen i samtida litteratur av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungdomen i samtida litteratur
Ungdomen i samtida litteratur
F
X or <
Av Sten Selander
ör ett par, tre årtionden sedan kunde man med
nästan osviklig visshet på förhand beskriva varje
ung man som spelade huvudrollen i en roman. Han
hade varit en ensam, inåtvänd pojke, bortkommen
i en verklighet, som han flydde undan för att rädda
sig in i ändlösa dagdrömmar. I skolan hade han
varit föga omtyckt, omöjlig i all slags sport och
hunsad av starkare och brutalare kamrater. Och
även som vuxen förblev han densamme: kunde
inte hålla sig framme, tordes inte handla av rädsla
för att bli utskrattad och led ändå ständigt av att
inte vara den främste. Hans erotik var så gott som
enbart platoniska svärmerier; han reagerade inte
starkt, hävdade inte en hänsynslös övertygelse i
fråga om något, samhällsproblemen lika litet som
det dagliga livets individuella spörsmål; hela hans
tillvaro bestämdes av en viljeförlamande narcissism,
en självbespegling och upptagenhet av det egna
jaget, som aldrig fick övervinnas i befriande
handling. Hans förnämsta kännemärke var med ett ord
bristen på vitalitet.
Att denna mindervärdiga och i grund och botten
ointressanta människotyp kom att i sådan
omfattning dominera litteraturen är naturligtvis mindre
underligt än det vid första ögonkastet kan
förefalla. Ty de allra flesta ungdomsskildringar är
ju — eller har varit —• maskerade självbiografier;
och det är just människor av detta slag som blir
författare och söker ta revansch på verkligheten
genom att omgestalta den i dikten och ge sina
dagdrömmar den sorts realitet, en bok innebär. Typen
i fråga har ju inte försvunnit ur det dagliga livet,
och följaktligen finns den också kvar i våra dagars
litteratur. Den unge Denis i Huxleys »Crome
Yellow» hör exempelvis dit; och så gör även, för
att ta en illustration från nordisk litteratur, Nils i
Ronald Fangens »Några unga människor». Men
författarnas hållning gent emot dessa herrar har
undergått en radikal förändring. Den kan variera från
Huxleys vänliga ironi till Fangens beska avslöjande
av deras karaktärslöshet och livsoduglighet. Under
inga förhållanden tillåts emellertid flanören längre
att verka överlägsen och intressant; från innehavare
av huvudrollen har han degraderats till bifigur;
hans »acedia», den bleka, trötta ledan vid allt och
alla, räknas åter liksom under medeltiden till
dödssynderna; och självmordet, det logiska slutet på hans
bana, har börjat komma ur modet lika grundligt
som efterklangsromantikernas poetiska lungsot och
från bekräftelse på en undantagsställning förvandlats
till bankruttförklaring.
En av orsakerna till denna omsvängning är
otvivelaktigt att efterkrigsförfattarna, eller åtminstone
många efterkrigsförfattare, inte tar sig själva och
sitt yrke på lika blodigt allvar som föregående
generationer. De närmaste föregångarnas hållning
förkroppsligas i Martin Birck. Han småler visserligen
ironiskt åt det mesta i tillvaron; men han småler
inte ett ögonblick åt sig själv. Och detsamma gäller
hans omedelbara efterträdare bland romanfigurerna:
Henning Bergers Helge Bendel, flanörerna i Sigfrid
Siwertz’ tidigare böcker, Stellan Petréus i Gustaf
Hellströms »En man utan humor» (med sin vanliga
skarpsynthet har Hellström i denna titel angivit
hela typens väsentligaste karaktärsdrag). Alla dessa
och deras otaliga själsfränder inom andra länders
litteratur är ju »diktare» eller åtminstone
»diktarnaturer». Och deras upphovsmäns syn på dem hade
mer eller mindre starkt färgats av ett återsken från
adertonhundratalets uppfattning av dikten och kul-
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
