- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1933 /
136

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomen i samtida litteratur av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ungdomen i samtida litteratur

den riktningen. Den värld, vi har omkring oss,
förefaller inte alla att vara alltför tam, civiliserad
och välordnad; en dylik åsikt kan ju knappast göra
sig gällande annat än i länder, där som i Amerika,
England och Skandinavien samhälle och civilisation
inte råkat i alltför våldsam gungning. Felet med
världen kan, särskilt i de hårdast prövade länderna,
också tyckas vara att den är för grym, omänsklig
och oförnuftig. Och det är lätt att förstå, om den
ter sig så främst för medelålders eller äldre män,
som inte kan dela den naiva tron på naturens och
den naturliga människans godhet och därför inte
heller kan drömma om mänsklighetens frälsning
genom något slags återvändande till naturen; män
som insett kulturens oumbärlighet, men ändå inte
kan slå sig till ro med den vrångbild av kultur,
den sinnessjuka värld, de ser runt om sig, och därför
vänder sig till ungdomen med sitt ångestfulla hopp
att den skall kunna skapa något nytt och bättre.
Den synen på den kommande generationen möter
man måhanda mest renodlad i Wassermans »Fallet
Maurizius». Dess hjälte, gymnasisten Etzel
Ander-gast, är ju en ung Sankt Göran, som i sin blänkande
rustning av ljust förstånd, moraliskt mod och het
indignation strider en till synes ojämn strid mot
feghet och förljugenhet, orättvisa och byråkratisk
omänsklighet. De äldre pratar, viker undan, suddar
ut gränsen mellan rätt och orätt; men han handlar.
Och därför står han trots allt till sist som segrare.
En liknande skillnad mellan generationerna drar
Roger Martin du Gard upp i sin stora, ytterligt
märkliga romancykel »Familjen Thibault». Med
sin blandning av hyckleri, självgodhet, brist på
förståelse och omedveten, sadistisk grymhet och sin
ständiga flykt undan verkligheten in i en teatervärld
av granna fraser förkroppsligar här fadern alla de
sämsta sidorna hos det nutida borgerliga samhället.
Den äldre sonen, läkaren Antoine, reser sig
visserligen mot lögnen och undanflykterna, men bryter
sig ändå inte ut ur samhället; tvärtom är han en
representant för det bästa hos borgerligheten. Den
yngre, Jaques, går vida längre i sin revolt. Men
det väsentligaste har dock de bägge bröderna
gemensamt. Båda företräder modet gentemot
fegheten, den ärliga handlingen gentemot frasen: båda

är skapade av det stoff, varav en bättre framtid
kan danas.

Hur förhåller sig då de unga själva mot den Sankt
Göransroll, som sålunda tilldelas dem — de verkligt
unga, som helt tillhör tiden efter världskriget?
Det är inte så alldeles lätt att säga: ty den yngsta
generationen Europa runt förefaller att vara
handlingens och den påtagliga verklighetens män och
inte ordets, den insats de drömmer om att få göra
tillhör inte litteraturen utan politiken — i de fall
då de alls hyser drömmar om annat än kläder,
nöjen, framgång och fotbollsresultat; och deras åsikter
avspeglas mycket lite i böckernas värld. Men så
vitt man kan se verkar de knappast odelat förtjusta
i hjälterollen; snarare betackar de sig, ohövligt men
bestämt. De har ingen som helst lust att hjälpa
till med att lappa ihop och förbättra det samhälle,
som under barnaåren födde upp dem på krigstidens
diet av feta patriotiska slagord och magra
livsmedelssurrogat och sedan trasade sönder deras nerver
i en häxdans av revolutioner, penningkriser, sociala
omvälvningar och arbetslöshet. Erich Kästner har
i en av sina fräna dikter, vilka tycks skrivna med
vitriol och galla, återgivit denna sinnesstämning med
en ironisk skärpa som knappast kan överträffas:

Man hat unsern Körpern und hat unsern Geist

ein wenig zu wenig gekräftigt.

Man hat uns zu lange, zu früh und zumeist

in der Weltgeschichte beschäftigt.

Vämjelse är det enda, man kan känna för detta
samhälle, den enda attityd man kan inta gent emot
det är att spotta det i ansiktet. Världshändelserna
har så obarmhärtigt avslöjat all orättvisa, lumpen
egoism och gemenhet, som dolde sig bakom den
västerländska civilisationens lysande fasad, att varje
kompromiss med den rådande samhällsordningen
blir en synd mot den heliga ande, den synd som aldrig
kan förlåtas. Ett av sina mest typiska uttryck har
denna sinnesstämning fått i den roman, som
åtminstone så vitt jag vet är den förnämsta någon
av de yngsta fransmännen skrivit: Marcel Arlands
»Allt återgår till ordningen». Man har svårt att
tänka sig något mer absolut hopplöst än denna bok
med dess bittert ironiska titel. Det är bara brackorna

136

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:32:55 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1933/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free