- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1933 /
137

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomen i samtida litteratur av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ungdomen i ja ni lid a Litteratur

och strebrarna som kan härda ut med den ordning,
allt återgår till. Men alla de, som vågar tänka och
inte nöjer sig med att francen stabiliserats och
revolutionen blivit uppskjuten på en tid, kan inte
finna sig till rätta. För dem är allt ett kaos, där
bara de nedrivande och förstörande makterna är
vid liv — inte minst inom dem själva. De ansluter
sig till de revolutionära partierna, inte därför att
de delar deras utopiska framtidsdrömmar, utan
enbart därför att de måste få rasera det murkna,
stinkande samhället. Allt positivt och livsbejakande, stat
och familj, forskning och arbete, sanning, skönhet
och människovärde, är bara tomma, uppblåsta ord,
som de med en hånfull gest sticker hål på. Allt
vad gångna släktled frambragt är värdelöst,
meningslöst, utan samband med nutidsmänniskorna och
deras liv. Och själva kan de inte frambringa
någonting. Man vantrivs i nuet, och man tror inte på
framtiden; man vet att man inte har någon framtid.
Man vill handla, man måste handla, man kan inte
nöja sig med frasmakeri; och ändå har man en känsla
av att allt handlande bara är meningslöst
sprattlande i tomrummet.

Samma tonfall, endast ännu hätskare och
oförsonligare, hör man hos det unga Tysklands
tidstypiska författare: Döblin, Kästner, Glaeser. Jag
ber att få understryka ordet tidstypiska: ty
naturligtvis finns det också där liksom ännu oftare i de
romanska, anglosachsiska och nordiska länderna,
unga författare som bygger vidare på den
traditionella, välbalanserade och inte sällan mer eller
mindre idylliska litteraturen. Men de kan knappast
betraktas som karakteristiska just för vår tid. Så
gott som all yngre, utpräglad nutidsdikt utanför
Sovjetryssland har en underton av förtvivlan, som
särskilt i de tyskspråkiga länderna kan stegras till
en sorts makaber, självplågande triumf. Den gamla
kulturen var en lögn, nu har man äntligen fått veta
sanningen: att världen är en svinstia, en slaktarbod,
ett dårhus. Enda sättet att uthärda eländet och
förvirringen är att gräva sig ännu djupare ned i dem,
att berusa sig med övermåttet av sin egen förtvivlan.
Syndafloden har kommit, leve syndafloden! Här
ligger ett av motiven till att så många unga författare
enbart dröjer vid tillvarons nattsidor och målar

bilder, svart i svart, av idel förkomna, förtrampade,
olyckliga existenser från hungerns och hatets
hemvist i storstädernas slumkvarter. Men det finns
också ett annat skäl: den sociala tendensen.
Esteticismen har frusit bort, konst för konstens egen skull
har ingen plats i nutidens fräna, hårda och fattiga
verklighet. Tendensdikten har blivit den enda
tänkbara konstformen, och varje bok måste vara en
handling, ett stycke social och politisk propaganda.

Men esteticismen är inte det enda som försvunnit
ur samtidens unga litteratur; den har fått sällskap
av individualismen. Typisk nutidsungdom har inte
förgäves växt upp eller åtminstone erhållit sina
avgörande intryck i storstäderna, där en invecklad
teknik, kollektiva arbetsformer och ett ytterligt
sammansatt förlopp hos alla det dagliga livets
skeenden gjort människorna beroende av varandra
på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien.
I den moderna storstaden är den ensamma
sannerligen inte den starkaste; han är tvärtom den svagaste,
eller rättare sagt, han är otänkbar. Hur stor vår
inre ensamhet än må vara — och den har väl aldrig
varit större än den stundom kan bli i storstadens
myller av namnlösa ansikten — är vi dock där för
alla yttre behovs fyllande hänvisade till varandra.
Andra levererar den gas vi lagar vår mat på, det
vatten vi dricker, den elektricitet vi lyser oss med,
det kol som värmer upp våra rum. Ung samtida
litteratur varierar i mångt och mycket; med detta
faktum avspeglar den ändå så gott som undantagslöst.
Människorna betraktas nästan aldrig som fristående
individer, utan som medlemmar av ett samhälle,
som delar av en större helhet. Huvudpersonen i
en roman av i dag är ofta inte alls en enstaka människa
utan ett kollektiv av något slag: ett hus, en fabrik,
en gata, en hel stad. Och konflikten mellan inre
ensamhet och yttre gemenskap, motsättningen mellan
det avstånd, som skiljer själarna åt, och den ständiga
fysiska beröringen är ett oupphörligt återkommande
motiv.

Att samhällsskildringen blivit så allenarådande
beror också på att romandiktningens andra stora
genre, kärleksromanen, för de yngre, allvarliga
författarnas vidkommande är praktiskt taget utdöd
åtminstone i Centraleuropa. Man hade ju möjligen

ii

137

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:10:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1933/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free