- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1933 /
145

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordvärmen och vulkanutbrotten på Island av Guðmundur G. Bárðarson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jordvärmen och vulkanutbrotten på Island

hörde på högmässan; och något mer hände inte den
dagen.

Natten därpå kommo kraftiga jordstötar, ett väldigt
brak och dån hördes uppe från fjällen, blixt och åska
drogo fram över trakten, och ett egendomligt dovt sorl
eller sjudande ljud förnams i norr, såsom om många
vattenrika forsar brusade på en gång. Då var man
inte längre i tvivel om att något slags högst märklig
naturkatastrof hade börjat där på andra sidan fjället.

Den ro och ii juni syntes nere ifrån S i (t a bort över
fjällen en rad av eldpelare, och upp ur asktöcknet i
norr steg från dessa eldhärdar en rodnad upp på himlen.
Då försvann allt vatten i Skaftå, där den förut varit
över 140 m. bred och överfarits med färja. Man kunde
nu gå nästan torrskodd över åbädden. — Den 12 juni
förstod man varpå detta berodde. En väldig glödande
lavaström kom då forsande fram ur Skaftäs flodfåra
mellan klipporna, uppfyllde passet, som var 200 m.
djupt, och svämmade ut över dess bräddar. Denna
översvämning åtföljdes av brak och dån, och knallar
liksom kanonskott. Vid den tiden på dagen började
det svartna i luften, det regnade aska och småsten, och
illaluktande luft spriddes över bygden, så att folket
var nära att kvävas. Bullret varade så gott som i tre
veckor. Till en början överfölls befolkningen av stor
rädsla, och somliga trodde att jorden höll på att förgås.

Denna lavaström förstörde hagar, ängar och tun
och några gårdar i Si’cta-bygden. Den 14 och 15 vällde
en ny flod av lava fram i samma riktning, den 18 kom
den tredje, och till sist den 30 en fjärde, som delade sig
i tre armar när den kom ned på låglandet, där den så
bredde ut sig. Elden flammade vid varje ny ström upp
bakom fjället. Dessa lavafloder hade åstadkommit
fruktansvärd skada i bygden, och ödelagt en hel mängd
gårdar.

I tre veckor hade nu bygdebefolkningen varit utsatt
för detta vulkanutbrott, men hållit modet uppe i den
förhoppningen att det snart skulle bli ett slut på
ohyggligheterna; också hade deras präst, Jon Steingrimsson
(som för resten lämnat en synnerligen utförlig skildring
av denna fasansfulla tid), försökt styrka sina sockenbor,
och uppmanat dem att så länge som möjligt bo kvar i
sina hus. Han var bittida och sent på färd i församlingarna
för att bispringa dem som det behövde, och alla satte
hela sitt hopp till honom, vad som än hände. Men
vid den fjärde floden blevo somliga ängsliga för att
lavan skulle stänga dem inne, så att de inte skulle kunna
komma undan om det behövdes; och då togo några
till flykten.

Den 17 juli kom den femte floden rinnande ned över
Skaftä-bygden. Den åtföljdes av kvävande rök, och
ett så tjockt mörker att solen var helt dold i en veckas
tid; det hördes hemska dån från elden, blixtar slogo
ned, och S:t Elmseldar visade sig lite varstans, t. o. m.

Kokande gyttjepöl vid Hengill

inne i husen. Kreaturen blevo dödligt förskräckta, och
sprungo råmande och bräkande tillsammans i hopar.
Då hade de flesta människor tappat modet, och ansågo
att allt höll på att förgås. Prästen, Jön Steingrimsson,
var den ende som var lugn och sökte intala folket styrka.
Söndagen den 20 juli samlades man under hans ledning
på Kirkjubæjarklaustur till högmässa. Då hade
lavafloden kommit ned i åpasset nära gården, och trängde
fram ytterligare. Kvävande rök drev från lavan hän
över kyrkan och prästgården. Men Sira Jön började
mässan utan dröjsmål i kyrkan, och menigheten deltog
endräktigt och lugnt däri, och avvaktade vad som kunde
komma att ske. Efter gudstjänstens slut gick folket
bort till den framskjutande lavatungan, och det kunde
då ses, att denna inte hade ryckt fram det minsta medan
gudstjänsten varade. Lavaströmmen hade hejdat sig
där på allvar, och den trängde inte heller sedan längre
fram. Detta lände allmogen till mycken tröst, och många
trodde fullt och fast, att de hade fått bönhörelse av
Skaparen i och med denna »eldmässa», tack vare den
märklige mannens, Sira Jöns, medlarskap.

Efter detta kommo inga verkligt betydande
eldfloder ned i den bygden, och man kan säga att de värsta
ohyggligheterna då hade upphört. Likväl fortsatte ut-

I145

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:32:55 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1933/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free