- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1933 /
146

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordvärmen och vulkanutbrotten på Island av Guðmundur G. Bárðarson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jordvärmen och vulkanutbrotten på Island

brotten uppe vid Skaftå och vid kratrarna där i närheten
fram till mitten av januari 1784; men de avtogo undan
för undan. —■ Därefter torde rämnan ha vidgat ut sig
åt nordost, t. o. m. ha gått in i Vatnajökull. Den 29
juli inträffade utbrott där borta i öster, och en vecka
senare kom en mäktig lavaström ned utefter Hverfisfljöts
flodfåra, spred sig ut över bygderna och ödelade flera
gårdar. När den kom ned på låglandet, böjde den av
åt väster, och det fattades inte mycket i att den flöt
samman med de västliga lavaströmmarna söder om
Sira Jon Steingrimssons socknar, alltså i Sida-bygden.
Utbrotten där österut fortsatte ända till i april 1784.
Då kunde detta väldiga vulkanutbrott sägas ha varat i
tio månader, och det hade varit en förskräcklig tid
för invånarna. Åtta gårdar i dessa trakter hade helt
förstörts, 29 lidit stora skador, och två hela socknar
hade blivit så ödelagda, att de voro obeboeliga i två år.

Men vulkanutbrottens följder sträckte sig längre än
till de närmast liggande bygderna. De förorsakade stor
nöd över hela landet. Askan fördes vida omkring och
fördärvade gräsväxten avsevärt; men värst var det s. k.
»eldmistur», den »möda» (svagt lysande vulkanisk dimma)
som spridde sig med luften så länge eruptionerna stodo
på. Efter denna dimma har hela denna nödens tid
kallats Möduhardindin.

Denna dimma, som ofta var förbunden med
svavel-dunster, höll sig kvar ända till fram på vintern. Dess
egentliga beskaffenhet känner ingen med säkerhet, men
det anses sannolikt att den härrörde från mycket fint
askstoft och svavelhaltig luft, vilka blandats i den från
kratern kommande luften. Det enda vissa är dimmans
skadlighet. När gräset redan i juni 1783 hade vissnat
ned, upphörde kreaturen att mjölka. De dogo massvis
allt efter som sommaren led. De som överlevde eländet,
kommo hem alldeles utmagrade. Somliga bönder valde
den utvägen att slakta ner en del kreatur innan de tappat
hullet. Under vintern kunde man hålla djuren vid liv
endast om man hade fjolårshö att blanda in. Folket
blev tvunget att ta vara på allt vad ätbart fanns ute i
markerna. Men det fanns föga att välja på. Ty »fjalla-

gras» (islandslav), strandråg (Elymus arenarius) och
Angelica, hade likaledes i hög grad fördärvats av
dimman. Men man försökte gräva upp rötterna av vissa
andra vilda växter, som ditintills varit föga använda
till föda. Många gåvo sig ned till fiskarstugorna för
att vinna någon näring ur sjön; men det saknades på
många håll redskap för nykomlingarna. — Att den
följande vintern blev sträng, gjorde nöden ännu större.
I allt dogo 50 % av nötkreaturen, nämligen 11.500, och
av fåren omkr. 80 %, nämligen omkr. 28.000.
Dödligheten bland folket självt var också stor under dessa
år: i perioden 1784—1789 dogo drygt 9.000 människor,
vilket gör ungefär en femtedel av hela befolkningen,
dels av svält, dels av de sjukdomar som nöden hade i
följe.

Landets regering, som då hade sitt säte i Köpenhamn,
fick nog inte klart besked om vilken fara islänningarna
voro utsatta för, och var därför långsam med att lämna
den nödvändiga hjälpen, och med att sörja för tillräckliga
livsmedelssändningar dit upp. Visst samlades det
utomlands även pengar åt de nödställda islänningarna, men
den hjälpen kom för sent för att kunna förhindra
olyckorna; den blev dock till någon lindring efteråt, när
det värsta var över. Av en del av dessa insamlade pengar
skapades en fond, som sedan användes till mätningar
utanför kusterna, för att infarterna till Islands hamnar
skulle bli tryggare.

Det har sagts, att det förslaget hade kommit upp,
när pålitliga underrättelser hade kommit till Danmark
om de svåra olyckorna här hemma, att man borde
hjälpa islänningarna att flytta ur landet, och skaffa
dem boplatser i de glesast bebyggda trakterna av Jylland.
Men den tanken tycks i varje fall inte ha vunnit gehör.

Men islänningarna gåvo inte tappt. De kämpade,
mestadels av egen kraft och så långt förhållandena
med-gåvo, mot de stora motigheterna. Men denna kamp
stod dem dyrt och krävde många liv, såsom vi förut hört.

Men till sist segrade folket och reste sig ånyo. Det
hade bestått ett det största och farligaste eldprov som
övergått vårt land — och behållit sina boplatser.

I146

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:10:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1933/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free