Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydbergs resa i Norge 1858 av Sven Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våt. Fjällvatten slingrar uppe kring fjällsidorna. Små granar. Fleury hoppar
som en get på bergen. Getter och jenter möta oss. Uthuggna skogar. Små
vattenfall. Efter två timmars vandring äro vi uppe på fjällplatån, en vidsträckt
slätt i brun färgton, som här och där avbrytes av friskare grönska och vattnas
av mångfaldiga strida fjällbäckar och vars synrand begränsas av snöfjäll. På
slätten ligga spridda små stockhus. Det är sätrarna. En vacker fors helt nära vår
säter. Vi avkasta våra av svett genomvåta kläder och pådraga andra, tända eld
i spisen, sjunga, äta filbunke. Ovanligt stor säterhydda. Allt rentvaget, skinande
vitt ända till takåsen. — Besöket i den andra sätern, där vi överraskade jenterna
bakande gorån åt oss.[1] Supéen och nattkvarteret. Frukosten. Eld i spisen 4 juli.
Vår utmärkte värd. Jag träffar en gammal krigsman, boende i en grannsäter.
Var med vid Tobro, där 1200 norrmän tog 150 svenskar till fånga.
Hövringsplatån höjer sig till kullar, där en och annan snödriva ännu är kvar.
Slätten skoglös, risbeväxt, färgtonen brun, mildrad av saftigt gröna fläckar
här och där. Kyliga vindar. I öster, norr och väster begränsas synkretsen av
snöfjäll, till en del med oerhörda glacierer. Tystnaden avbrytes blott någon gång
av skällkornas klockor, av de talrika små pittoreska fjällbäckarnas sorl och en
enstaka lärkas kvitter.»
Skildringen av vandringen upp till Hövringssätern är också det sista, som
Rydberg fått med i sina resebrev till Handelstidningen. Denna skildring har
naturligtvis fått en mera litterär utformning än anteckningarna i dagboken, men den
har i flera avseenden förlorat i omedelbarhet och åskådlighet, vilket också vittnar
om att Rydberg tröttnat. Att döma av dagboken skulle annars resan genom
Romsdalen ha givit anledning till mycket mer målande skildringar än vandringen
genom Gudbrandsdalen. Naturen var mera storslagen och allting primitivare.
Femtio år före Rydbergs vandring hade genom Romsdalen funnits blott en
klövjeväg, och alltjämt var körvägen mycket sämre än i Gudbrandsdalen, där
vägarna tilldraga sig Rydbergs odelade beundran.
I Romsdalen delade sig sällskapet. Leidesdorff tog skjuts och reste förut, och
snart måste Kleinschmidt, som blivit svårt förkyld uppe på Dovre, där det var
»förfärligt kallt», göra på samma sätt, under det att Rydberg, Fleury och
Boisman fortsatte fotvandringen under samma goda humör. »Fleury jagar uppför
bergen efter en Saxicola», skriver Rydberg på ett ställe. Säkerligen visade sig
denna vackra fågel lika svår att fånga som hans blåögda sköna.
Det vackraste partiet i hela Romsdalen finner Rydberg mellan Nystuen
(Stueflaaten) och Ormem. Han antecknar: »Ett stycke från Nystuen, där den backiga
vägen slingrar sig fram på branterna av ett björk- och furuklätt berg med en
däld under sig, genomskuren av Rauma, som här delar sig i många skumhöljda,
brusande forsar, sammantränges dalen till en kjusa, i vars bakgrund man ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
