Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Västersta'n - Í Vesturbænum av Tómas Guðmundsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VÄSTERSTA’N
— í VESTURBÆNUM
Men långt innan natten har svunnit,
har sista fiskaren hunnit
ur bukten mot yttersta stranden.
Där dörjar han gudslånga dagen,
och stränga är anletsdragen
och valkig och styvnad är handen.
Och dottern då? Hon är inne,
men tanken i flickans sinne
var ingen i världen som kände.
Det mjäll vita bröstet sig höjer —
i tanken hon leende dröjer
vid något som nyligen hände.
Men kuslig är kvällen en höstdag.
Vid stranden ta spökena brösttag,
så borden i båthusen knaka.
Och mången renhjärtad kvinna
då flydde till vännen att finna
sin tröst under ångestfylld vaka.
Men även om tystnad kan skänkas
och ro och vila kan sänkas
kring stranden i drömfyllda stunder,
sin släktskap dock människan röjer
med havet, där dyningen dröjer
och vittnar om oron inunder.
Ty det havet allt jordriket höljer,
och i Våstersta’n själv sig ju döljer
en värld dit ständigt det länder
själar som jubla och klaga
och mötas, men avsked ock taga
vid det väldiga mörkrets stränder.
En ådur en sol skin å sjóinn
er sídasti karlinn róinn
og lengst út å flóa farinn.
Þar dorgar hann daga langa,
med dula ásýnd og stranga
og hönd, sem er hnýtt og marin.
En dóttirin? Hún er heima,
og hvad hana kann ad dreyma
er leyndardómurinn dýri.
En mjallhvita brjóstid bærist
og bros yfir svipinn færist
vid örlitid æfintýri.
En dapurt er húmid å haustin.
Þá hópast vofur i naustin,
svo brakar hvert bord og þófta.
Og margur saklaus svanni
sat þar med ungum manni
og flýdi i fang hans af ótta.
En þó ad þagni hver klidur
og þó ad draumró og fridur
leggist um alt og alla,
ber hjarta manns svip af sænum,
sem sefur framundan bænum
med öldur, sem óralangt falla.
Því særinn er veraldarsærinn,
og sjålfur er vesturbærinn
heimur, sem kynslódir hlódu,
med sålir, sem syrgja og gledjast,
og sålir, sem hittast og kvedjast
å strönd hinnar miklu módu.
] 6
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
