Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island som turistland av Sigurður Þórarinsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND SOM TURISTLAND
och fortsätter dagen därpå över passet Vatnsskarct ned i Skagafjördur, Islands
Dalarne, en bred och bördig bygd, öppen mot den vida fjorden, där Drangey,
den branta klippön, Grettirs sista tillflyktsort, reser sig som en nästan ointaglig
borg. Vidare går färden över Öxnadalsheicti, längs Öxnadalur, en trång och vild,
alpin dal, som leder ned till den väna Eyjafjördur, en fjord av nordnorskt kynne.
Som exempel på vad det kostar att resa med bil i Island kan nämnas, att
två-dagarsfärden Akureyri—Reykjavik kostar blott 28.50 isl. kronor.
Från Akureyri kan man sedan i bil fortsätta resan till Myvatn med dess
intressanta fågelliv och månaktiga kratervärld, eller vidare över höglandet och
ända bort till de kalla Ostfjordarna.
Vill man se de stora sandarna och lära känna jökelälvarna närmare, reser man
till Skaptafellssýsla på sydöstra Island. Det är en resa som eventuellt kan bjuda
på en del strapatser, emedan en del av vägen är av den beskaffenhet, att gamle
Ford skulle gnugga sig i händerna om han visste, att hans bilar trots allt ta sig
fram där. Men en givande resa är det, över den sydisländska lågslätten,
Njåls-sagans nejder, förbi Eyjafjöll, med de vackra vattenfallen Skógafoss och
Selja-landsfoss, över Mýrdalurs svarta sandar, ibland översvämmade av vulkanen Katlas
beryktade jökellopp och över Skaptårhraun, det väldiga lavahavet som bildades
vid Laki-utbrottet 1783, det största lavautbrottet i världen i historisk tid. Med
bil kan man nu komma ända till Skeidarårsandur, landets största sandurområde,
över vilket Öræfajökull, Islands högsta berg reser sin väldiga, vita hjässa.
Men den, som önskar grundligt lära känna Islands inre både i konkret och
abstrakt mening, reser alltjämt på det gamla sättet, skaffar sig hästar och gör
av-stickare in i det obebodda höglandet.
När man efter en lång och ansträngande dagsresa över öde, svarta lava- och
sandöknar nått fram till en oas där det finns rikligt med grönt gräs, har släppt
hästarna på bete, slagit upp tältet och sitter utanför tältdörren i de stora viddernas
tystnad — då känner man att man verkligen upplevat Island. För de riktiga
friluftsmänniskorna borde det isländska höglandet vara ett landet Gösen. En
juli vandring på skidor över Vatnajökulls vita vidder har den rätta arktiska
lockelsen för en nordbo. På sistone har också Islands egen ungdom allt mera styrt
kosan in i höglandet under sommarferierna.
Också rent kulturellt har Island mycket av intresse, speciellt kanske för de
nordiska brödrafolken. Och det ej endast som »sagornas ö», utan även som landet
av idag. Just dessa år försiggår där en intressant kamp mellan gammalt och
nytt, mellan tusenårig bondekultur och modern, amerikaniserad maskinkultur.
Karaktäristiken »motsatsernas ö» gäller ej minst med avseende på det kulturella.
Jag minns ett samtal, jag lyssnade till på en av de danska Islandsbåtarna för
ett par somrar sedan. Det var tidigt på morgonen. Vi ångade längs Islands syd-
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
