- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1936 /
87

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eliel Saarinen, skyskrapans nydanare, av Gustaf Strengell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ELIEL SAARINEN

lade drag, och samtidigt mognar genialiteten. Det visar sig — något varom
självfallet redan tidigare varsel givits — att den romantiska uttryckstypen i grund
och botten är honom alldeles främmande och saknar varaktig förankring i hans
väsen. Detta graviterar åt ett helt annat håll. Saarinen kan snarast betecknas
som klaiker. Dssen arkitektur han vill och också lyckats skapa bär det lugnt
övervägdas och omsorgsfullt avvägdas stämpel; i den råder sträng ordning. Innerst
söker han ett slags formens objektivitet, en slutgiltighet, låt vara med bevarande
av personlighetsprägeln. Härav kommer ett drag av kyla, som är oupplösligt
förbundet med all klassicitet. Men också harmonin, högheten och
monumentaliteten, egenskaper som återfinnas i alla hans verk och ge dem deras djupaste
värde. Gick den romantiska rörelsens strävan ut på att åstadkomma en
alltigenom nationell, finsk, konst — med den frivilliga begränsning av
inflytelsesfären som häri inneligger — så syftar Saarinen till universalitet. Detta ger
förklaringen till att hans skapelser kunnat förstås och uppskattas vida utom
hemlandets gränser.

Klassiskt till sin anda — ehuru med fullkomligt fritt behandlade detaljer —
var redan det projekt varmed Saarinen 1906 deltog i den internationella
konkurrensen om ett fredspalats i Haag. Förslaget premierades icke men tilldrog sig
mycken uppmärksamhet. Det är en synnerligen ståtlig komposition som radikalt
skiljer sig från den stil i vilken Saarinen tidigare arbetet. Här finnes varken någon
pittoreskhet av det romantiska slaget eller en stämning av folklore sådan det
nationalistiska konstprogrammet krävde. En världsmedborgare talar i det, i
ett visserligen personligt men dock för alla begripligt idiom.

Mästerverket, den fullmogna mannaålderns stora bedrift, är Helsingfors
stationsbyggnad som linder dessa år växer fram. Under oavlåtligt arbete omformar
konstnären sitt tävlingsförslag till allt närmare överensstämmelse med det
stilideal som nu blivit hans. Nya lösningar prövas och förkastas; med ett oslitligt
tålamod och en ambition, som icke vet av någon gräns, slipar mästaren och
fullkomnar. Sådant verket står, färdigt, företer det endast en ytlig likhet med
utgångsskissen, som det lämnat långt bakom sig även med hänsyn till konstnärlig
kvalitet. Helsingforsstationen hör till de jämförelsevis få arkitekturskapelser
i Europa från tiden mellan sekelskiftet och det stora kriget som allt, fortfarande
hålla måttet även inför en sträng kritik; den enda punkt där man kan tala om
svaghet är dekorationen, tyskt påverkad. Beundransvärd är den konst varmed
mästaren förstått att, tack vare en rikt genomförd vertikal artikulation, beröva
granitmassorna, för ögat, all tyngd; särskilt tornet skjuter i höjden med en
oförliknelig spänstighet och kraft — det är utom all fråga en av de märkligaste och
konstnärligt uttrycksfullaste tornbyggnader i hela världen från senare tid. Men
även grupperingen av byggnadskomplexets olika delar är gjord med det säkraste
sinne för kontrast och balans, massverkan storartad, silhuetten full av liv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:49:26 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1936/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free