Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetslivet i de nordiska ländernas riksdagar - Sveriges riksdag av A. E. Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sveriges riksdag
formning, som Engelbrekt och hans medhjälpare med eller utan medveten avsikt
hjälpte till styrka och heder, har sedan dess bevarats och utvecklats genom fem
sekels välvningar.
För att vara ett så åldrigt och ärevördigt parlament bevarar den svenska
riksdagen förvånansvärt få traditioner. I dess yttre uppträdande, dess arbetsformer
och attribut finns nästan ingenting bevarat i syfte att minna om sambandet med
gångna tider. När nedärvda bruk och ceremonier blivit rudiment, ha de fått
förtvina och försvinna, och riksdagen tycks icke ha saknat dem. För ett par år
sedan var det nära, att också den förnämliga rest av tradition, som det s. k.
riksdagsbeslutet representerar, fått försvinna. Riksdagsbeslutet är den högtidligt
präntade handling, vari varje riksdag sedan åtminstone 400 år tillbaka
sammanfattat sina arbetsresultat, en handling, som undertecknas — eller i varje fall
skulle undertecknas — av alla ledamöterna. Det har sedan länge icke någon
praktisk uppgift att fylla, men det fanns kvar, därför att dess föredragande hörde
till ceremonielet vid riksdagsavslutningen på rikssalen. När så formerna för
riksdagens avslutning ändrades, så skulle också riksdagsbeslutet i tysthet ha »kommit
bort», om inte några historiskt intresserade motionärer i sista stund räddat det
genom att föreslå ett tillägg till kamrarnas arbetsordningar.
Den akt, varigenom varje år riksdagen högtidligen öppnas av konungen på
rikssalen, bjuder visserligen ett uppbåd av grannlåt, av guldsmidda uniformer,
skimrande stjärnor och brokiga band. Men allt detta är inte tradition. Och de
attribut, som förevisas under den högtidliga akten, höra mera till kungamaktens än
folkrepresentationens traditioner: den praktfulla men som sittplats högst
obekväma tronstolen av massivt silver, som Magnus Gabriel de la Gardie en gång
skänkte drottning Kristina, och den dyrbara kungakronan, som först prydde Erik
XIV:s blonda huvud och sedan alla Vasakungarnas och alla Bernadottarnas, intill
dess den nuvarande konungen avskaffade kröningen. Till sitt innehåll är akten
rena sakligheten, karakteriserad av trontalets torra katalog över de viktigare
förslag, som regeringen ämnar förelägga riksdagen.
Om det finns litet eller intet av traditioner i åthävor och attribut, så finns i
stället åtskilligt av dem i den anda, som präglar riksdagens arbete. I belackares
mun brukar riksdagen ibland få heta »vårt största ämbetsverk», och omisskännlig
är den starkt byråkratiska prägel, som riksdagen fått i arv, närmast från
frihetstiden, och som alltjämt vilar över arbetet på Helgeandsholmen. Men byråkrati
är icke bara överflöd på papper, långsam tågordning och småskuren aktgivenhet
på formerna, den är också reda och grundlighet och en obrottslig lydnad för
lagen.
Till de nedärvda traditionerna får man också räkna ordningen för beslutens
fattande, som torde vara rätt egenartad för Sverige. Man voterar icke ja och nej
om varje positivt förslag. Proceduren avser att träffa ett urval bland flera eller
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
