Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På bispevisitas over Finnmarksvidda av Eivind Berggrav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ BISPEVISITAS OVER FINNMARKSVIDDA
Nilas var mannfolk, han
skulde vel være best. Men
sannelig var det Inga som
greide det. Rolig, bestemt,
uten å blunke tok hun Nilas
og sa: Nei, ikke her! Vi
bøide av i rett vinkel;
mørket var nu kommet;
frykte-lig langsomt gikk det, men
snefonnene var i kvitt, her
var snaufjell. Jeg var ute
og sprang varmen i mig. Sne
var kommet sig op mellem
klærne da jeg bakset i
fon-nene, den var smeltet så jeg
var våt. Det blev så kaldt
å sitte.
Så blev det heldigvis
stjerneklart, Orion og
Karls-vognen blinket, og en masse
nordlys. Jeg skjønte at nu
var vi trygg på retningen, og
jeg nød det veldige i hele situasjonen. Selen holdt også. 8% time kjørte vi slik,
uten annen stans enn den som uhellene tvang oss til. Prost Wiig som kjørte
like efter Inga, fortalte at Vesle-Aslak stadig hadde ropt (på lappisk): «Mor,
jeg vil ha bryst!» Det skjønner jeg godt, for tarmene skrek i oss alle. Ved
midnatt kom vi til Sjusjavre fjellstue. Der hadde de opgitt oss. Vi fikk
tendt fyr, fant mat — koteletter! -— og kl. lå vi over ende. Jeg sovnet
som en stein på bjerkeriset, deilig varmt med pesken over mig. Men Nilas
var på tur med renene for å finne beiteplass til dem på fjellet! Inga lå
på gulvet i folkestuen med Vesle-Aslak i foldene på pesken. Vi hadde enda
2 dagers kjøring foran oss før vi kunde rekke Kautokeino.
–Fjellet er som havet: fullt av overraskelser, fullt av de mest bråe
147
Barn i Kautokeino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
