Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Larin Paraske av A. O. Väisänen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARIN PAR ASKE AV A. O. VÄISÄNEN
med anledning av det nyss tilländalupna Kalevalaåret önskat ägna en
särskild artikel. Den som i likhet med författaren samlat kalevaladikter
och melodier hos män och kvinnor, vilkas minnesförråd förefaller
outtömligt, kan fråga sig: var Larin Paraske verkligen den främsta, d. v. s. den
mest runokunniga bland de kände runosångarna? Eller var det bara den
tillfälligheten, att pastor Ad. Neovius under många år öste ur hennes rika
förråd, som gav henne ett säreget «världsrekord» ? Men fördjupar man sig
i de porträtt Albert Edelfelt och Eero Järnefelt målat av denna
allmogekvinna, studerar man hennes energiska drag, djupet och känsligheten i
hennes blick, det förnäma i hennes väsen, så kan man inte annat än medge
att Larin Paraske både som sångerska och som personlighet var en
undantagsföreteelse bland oräkneliga runokunniga män och kvinnor. Det är
inte utan skäl den allmänna uppfattningen i Finland ger henne en
hedersplats bland dem. ^
Larin Paraske, som föddes den 27 december 1833, sammanbinder genom
sin härstamning den finska befolkningen på vardera sidan om Systerbäck.
Hennes far, livegen på ett gods, var hemma i Lempäälä på den
ingerman-ländska sidan, hennes mor härstammade från Sakkola på den finska sidan
av gränsen. Båda föräldrarna tillhörde de grekisk-katolska ischorerna som
bättre än de lutherska i sitt minne bevarat arvet från gångna tider —
läskunnigheten, som krävdes av den lutherska kyrkan, har varit ägnad att göra
de sist nämnda främmande för deras ärvda, oskrivna «litteratur».
Larin Paraske var det yngsta barnet i syskonflocken, och hon var livlig
och glad till lynnet. Redan som tioårig vallflicka började hon i sitt minne
samla upp och bevara det diktförråd, som sedermera skulle bli ett enastående
minnesmärke över henne. Av de äldre flickorna i byn, av kamraterna ute på
fäladerna, lärde hon sig de första dikterna — sångarblodet fanns inte hos
hennes föräldrar — och det dröjde inte länge innan hon överträffade sina
lärarinnor i sångartävlingarna. Inom Paraske levde sångarens ärelystnad ovanligt
intensiv. Hon lärde sig dikter av de gamla ingriska kvinnorna i byn — i
Ingermanland var det nämligen huvudsakligen kvinnorna som intresserade
sig för sångens konst — och hon lade omsorgsfullt på minnet vad man sjöng
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
