Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk demokrati av Herbert Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk demokrati
som hotat parlamentarismen i så många länder, har endast i undantagsfall
framstått som en fara i de nordiska staterna.
Den genomförda politiska demokratien har i samtliga nordiska stater
kommit till stånd först under detta århundrade. I Danmark och Sverige
innefattade demokratiseringsprocessen tre skilda, ehuru delvis samtidiga moment:
avskaffande av monarkens personliga makt och rätt att fritt välja regering,
revision av de bestämmelser, som gåvo vissa sociala klasser en dominerande
ställning i den ena av representationens kamrar, förallmänligande av
rösträtten vid val till den redan från början mera demokratiska kammaren.
Demokratiseringen i dessa länder genomfördes under samverkan mellan partier,
som representerade en stor del av jordbrukarna och massan av
industriarbetare, med inslag av medelklass och radikal stadsintelligens. I Danmark
förelåg redan från 1900-talets början en parlamentarisk praxis, men
demokratiseringen fullbordades först genom författningsrevisionen 1912—1915;
i Sverige beseglades demokratiens seger efter sporadiska parlamentariska
ansatser genom författningsreformerna 1918—1921. I Norge och Finland har
utvecklingen varit en annan. I dessa stater sammanföll kampen för
demokratien på visst sätt med kampen för full nationell självständighet, och den
demokratiska principen var i själva verket redan godtagen då denna
självständighet nåddes. Under striderna om representationens demokratisering i
dessa länder hade monarken, som framstod som representant för ett annat
land — Sverige respektive Ryssland ■—, icke samma pålitliga stöd hos de
socialt härskande klasserna som i Danmark och Sverige. I Norge fanns ingen
aristokratisk eller plutokratisk första kammare, representationen
demokratiserades successivt, utan svårare konflikter, och en parlamentarisk praxis hade
i huvudsak tillämpats under lång tid, då unionen med Sverige bröts sönder;
det självständiga norska konungariket blev självklart, utan alla
meningsbrytningar, en parlamentarisk demokrati. Finland övergick 1906, under trycket
av det ryska stormaktsväldets hot, på en gång från en fyrståndsrepresentation,
som starkt priviligierade vissa sociala grupper, till ett genomfört demokratiskt
enkammarsystem; det egendomliga inträffade här, att ett faktiskt beroende
av ett främmande lands självhärskare kombinerades med världens mest
folkliga representationsskick. Då självständighet nåddes tedde sig den
parlamentariska regimen som en naturlig slutpunkt i utvecklingen mot
demokrati. På Island fullbordades demokratiseringsprocessen genom nyregleringeB
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
