Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo Simberg — Dödens och djävlarnas målare av Holger Wikström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Simberg
härlig vår och korta dagar. Han hade lyckan att i sin tidiga skapartid träffa
på resonans hos Gallén och får kraft till fullständig ocli hel utlösning av sin
skaparlängtan. Men sedan är det slut. Hans skapelser efter sekelskiftet äro
en trött mans mödor, och när kravet på förnyelse kom med
neoimpressionis-men, bröts han.
Detta är dock att för mycket pressa in livet i ett tragisk schema och giver
ej rättvisa åt Simberg. Hos honom fanns det kaos ur vilket verken skapas, men
även mycket som hämmade. Det bärande blir ej huru han lyckades, utan den
sammanbitna och envetna heroism, med vilken han livet igenom går till storms
mot problemen. Det finländska kulturlivets karghet prässade honom, men
han gav sig aldrig.
I den mån perspektiven bakåt vidgas, får man mer och mer ögonen öppna
för det tillskott han betyder i det finländska konstskeendet. Dessutom
utkristallisera sig kvaliteter av större värde — han utgör Finlands förnämsta
tribut till konstens universella brödraskap av drömmare och mystiker.
Studie till fresken «Kransbärande ynglingar». Ateneum, Helsingfors
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
