Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vierniemi Jooseppi av Volter Kilpi. Översättning från finskan av Elmer Diktonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Volter Kilpi
Vierniemi Jooseppi
översättning från finskan av Elmer Diktonius
Volter Kilpi, överbibliotekarie vid det finska universitetet i Åbo, räknas i detta
nu som en av den moderna finska prosans största tillgångar. Redan i seklets början
väckte han uppmärksamhet som en individualistisk präglad, förnäm ordkonstnär,
men det är med sina brett byggda, monumentalt idylliska skärgårdsskildringar från
de senaste åren han definitivt befäst sin ställning som en av den finska diktens förste.
I Kihlakunta (Häradet), en storkyrkbåt i vilken byafolketen söndagsmorgon färdas
till templet, sitter bland ett hundratal bättre och sämre medmänniskor även
Vierniemi Jooseppi — en obetydlig individ, men ändå bärande ett genomprovat livsöde
på sina spinkiga skuldror. Denna sidoskiss ur Volter Kilpis senaste år utkomna
mäktiga skärgårdsskildring Kirkulle (Till kyrkan), ger blott en blek aning om sin
upphovsmans litterära kapacitet, men blottar dock en betydande och ädel ådra i
hans produktion : hans djupa pietet inför de små och vanlottade här i livet. E. D.
Vad bar till exempel Vierniemi Jooseppi i sinnet, ett spinkigt beläte till
karl, som med sammanpressade axlar satt ihopklämd mellan Stor-Vilén och
den lika grovlemmade Markkomäki Jaakko, som ville ban be omgivningen
ursäkta till och med det, att också han krävde sitt utrymme, fast de andra
voro bastanta gubbar och ban bara en såndär försvinnande smula och
tranärt-skida mellan frodiga bönor, som hängde med huvet och höll det lutat åt sidan,
liksom en ristning på nacken och sträckning på halsen vad honom anbelangar
vore ett olovligt göra och närapå en fräckhet? Visserligen besvärades Jooseppi
inte av sådana samvetsbördor, som gjort det behövligt för honom att dölja
sig bland människorna och undvika allt det, som påminde de andra om, att
även han fanns till, där han fanns. Tvärtom, han var den saktmodigaste och
ofarligaste bland människor, som bara under bela sin livstid blivit bortglömd
och åsidolämnad såsom man glömmer de frön som fallit på dikesbottnen, och
ändå kan spira och skjuta skott, men aldrig tillåtes att växa på tegen. Redan i
barndomen led ban av den skammen, att pappan var en drinkare och söp opp
sin skuta, förskingrade båtens pris i utländska hamnar och själv försvann den
kosan, i samma förfall dragande sin skuta, som grannarna överlåtit åt hans
kommando, och sin familj, som därefter levde på människornas nåd så långt
den nåden räckte för ett sådant bo, vilket förstört sin gård och vad som fanns
omkring det, så hela socknen talte om det. Nog levde man ändå, emedan
modern var trofast och bestyrsam, och det heller inte fanns mer än fem
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
