Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vierniemi Jooseppi av Volter Kilpi. Översättning från finskan av Elmer Diktonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vierniemi Jooseppi
stycken barn, men i Jooseppis sinne, som var äldst bland dem och begrep en
stump då redan, satte sig en mask, och när han blev karl och vart till
hjälp för sin moder, så att också de andra och yngre barnen kunde stå på sina
egna ben, for han till sjöss. Men han for ej, såsom inan allmänt gör, till sjöss
för att samla allvärldens penningar, men för att under sin tjänstgöring till sjöss
leta efter far sin, som sedan sitt försvinnande inte lämnat något spår efter sig.
Det finns mångahanda hav i världen, och Amerika är ett väldeligt land,
men fråganvägen kommer man långt allestans, enär man dock stöter på
sockenbor i alla hamnar, och finner om man söker, om man ställt in sig på den
saken, och efter fem år fann Jooseppi sin far i en stockhydda i Kalifornien.
Vad fadern och sonen under de tre timmar, som de sällskapat med varann,
språkat om, vet man inte mycket, ej heller hade Jooseppi talt mycket om
det, men som en ännu stillsammare karl än tillförene återvände Jooseppi
efter det mötet till hemlandet. Det hade han dock nämnt för någon, att
pappan stekt potatis i glöden, när han stigit in i hyddan, och att pappans
ansikte varit sotigt, och att han också genast igenkänt pappan på blicken,
när den glimtade ur det sotiga ansiktet, mot honom: precis samma blick, som
när han fordomdags i fyllan lät honom som småpojk smaka på käppen.
Antagligen hade sonen snart lagt märke till, att det fanns nog av sten på
hembacken att knacka på, och att man lika väl kan återvända hem, som söka
uppmjuka ett sådant hjärta, som kanske varit hårt redan från början, innan
det förhärdat sig. «Vad hade du här att göra, föga stekte jag min potatis för
din räkning?» löd pappans sista ord till sonen sin. Jooseppi var kanske
överhuvud byggt av ett vekt virke, och de fem årens seglatser jorden runt hade
måhända förorsakats av samma blöta. — Inte är det stenens fel, om någon
stöter sin fot mot den, men dens, som går och stöter sina tår mot stenar.
Jooseppi återbördades alltså till hemlandet, och var redan på femte året
änkling och ensamboende på Vierniemi. Han hade nämligen gift sig innan
ban for till sjöss och rest jorden runt. Också det, nämligen giftermålet,
bottnade i hans veka sinnelag. Hakalas Sandra var nämligen en flicka, som han
trånande tittat på alltfrån den stund, då han en gång vid Toistalos
skörde-talko lagt märke till henne. Sandra var en lika stillsam människa som han
själv, men med de unga gick hon dock på danser, såsom ban själv, och där
träffades man sedermera och såg varann, fast han för sin egen del varken
tordes dansa eller kunde göra det, och heller inte Sandra så värst flittigt
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
