Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vierniemi Jooseppi av Volter Kilpi. Översättning från finskan av Elmer Diktonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vierniemi Jooseppi
Sandra i sin början ocb när hon kom till Vierniemi sålunda skapad, en foglig
och villig människa visserligen, men med skämt i ögat och väsendet, så det
liksom lättade på hela livet i Vierniemi, när hon flyttade dit. Och nu, var det inte
som den stackars människan skulle ha blivit skrämd och ryckt till mitt i
arbetet, när man någon gång kom från byn eller eljes oförhappandes öppnade
stugdörren och steg in, förskräckts på det viset, att hon blev kritvit i ansiktet
och sedan grå. Och vad var det hon tittade på, när hon trodde att man
ingenting märkte, granskade ansiktet och liksom rotade efter något, när Jooseppi
satt och teg på bänken? Nej, Sandra var sig ej lik sedan Jooseppi farit till
sjöss, men Jooseppi hade också sina egna bördor och det förblev tyst i stugan.
Sedan förflöt en tid, hela vintern gick efter det Jooseppi på hösten
återvänt från Amerika. Då en dag — man levde redan i mitten av maj och vintern
var sin kos — medan Jooseppi satt i stugan och lappade noten och Sandra
gått till stranden för att skölja byk, hörde Jooseppi från strandbryggan
först ett skri och därefter ett skärande rop, som gick genom märg och ben.
Sandra låg raklång på bryggan, när Jooseppi hann dit, och framför
bryggan simmade i sjön ett bylte, som Jooseppi först trodde vara ett i vattnet fallet
bykbvlte, men som visade sig bestå av ett litet barnlik insvept i Sandras forna
brudklänning. Jooseppi lapade i sig luft en god stund innan han begrep något
av det hela, men därefter iakttog ban Sandra, som nu öppnat ögonen men
annars låg orörlig: läpparna mumlade något. «Inte ens sjön behöll det, utan
skickade det tillbaka till mig, och allt ännu söker barnet efter mig!» anade
man mera än man hörde de stelnande läpparnas läte. «Föga stekte jag min
potatis för dig; vad har du här att göra?» mindes Jooseppi i denna stund andra
ord, som hans öron även fått höra: faderns ord till sin son, som med en från
barndomen groende troskraft bortom tjugo år och på andra sidan jordklotet
hade letat och funnit far sin.
Jooseppi hade lyft Sandra från bryggan och burit stackarn in i stugan
och lagt henne i sängen: Sandra levde, men steg därefter aldrig mera med egna
krafter upp ur sängen: hennes vänstra kroppshalva hade förlamats där ute
på bryggan, och människan för bela livstiden förlorat sin rörelseförmåga.
Jooseppi, det på dikesbottnen fallna kornet som aldrig kommit i tegarnas
mylla här i livet men ändå slagit rot i leran och mognat till ax: i tretti år
hade ban skött sin förlamade hustru och odlat den trofasthet, som var hans
frös art och kännetecken. Om fadern varit kall och oemottaglig, och leran på.
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
