Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Vilhelm Snellmans Stockholms-år av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. V. Snellmans Stockholms-år
är att Boströms filosofi blott är «ett taliter qvaliter vetande» — ett omdöme
som eftervärlden kanske är beredd att tillämpa även på den lära Snellman
själv förfäktade. Snellman hade gärna velat försöka höja den svenska
filosofin genom att hålla föreläsningar i Uppsala, men förslaget mottogs så
kyligt av Boström och andra Uppsalafilosofer att det fick förfalla. Snellmans
förkastelsesdom gällde emellertid icke endast filosofin utan även hela den
vetenskapliga andan i Uppsala. De enda universitetslärare där han
egentligen undantar från sin dom, äro hans liberale vän, juristen Bergfalk och
Geijer, men även Geijer har, enligt Snellmans uppfattning, först efter
sitt avfall fått någon betydelse för det nationella kulturlivet. Den stagnerande
atmosfären i Uppsala tillskriver ban småstadsandan. Han tar sålunda parti i
den diskussion om två småstadsuniversitet eller ett huvudstadsuniversitet som
något tidigare förts i Sverige. Hans ståndpunkt är densamma som hans
vänner Frejaredaktörernas, vilka med Stockholmslitteratörernas överlägsenhet
betraktade Uppsalas akademiska traditioner.
Hur skarpa Snellmans uttalanden om den svenska filosofin och den
svenska vetenskapliga andan över huvud än voro, så framkallade de dock icke
direkt någon häftigare polemik, men väl tyckas de på flera håll ha gjort
honom ganska impopulär. På andra punkter kom ban däremot in i dagens
mest lidelsefyllda debatter.
Några veckor efter det Snellman kommit till Stockholm, utgav Almqvist
Det går an. Dess individualistiska uppfattning av äktenskapet stod i skarp
motsats till Snellmans hegelianska åskådning, enligt vilken äktenskapet var
en grundläggande samhällsinstitution. I ett par Freja-artiklar angrep han
ganska häftigt Almqvists och hans liberala meningsfränders åsikt att det fanns
en högre allmänmänsklig rätt än den som tog sig uttryck i den bestående
samhällsordningen. Men han nöjde sig icke med detta. Inspirerad av sin
övertygelse om det fördärvliga i Almqvists teorier skrev han på några veckor
en «fortsättning» på Det går an, där han ville visa, hur Saras och Alberts
blott på kärleken byggda förbindelse leder både dem själva och andra i
fördärvet. Något betydande diktverk blev denna fortsättning icke, men mätt
med dåtidens måttstock är den ganska underhållande och ledigt skriven.
Snellman hade sökt imitera Almqvists stil — och för hans egen stilistiska
utveckling var detta säkert mycket nyttigt, ty dittills hade hans stil varit
abstrakt, tung och invecklad. Genom dessa inlägg, som varmt gillades av
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
