Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Karlsson Vasa stälde sig då i spetsen för ett nytt upp-
ror och Karl Knutsson återkom till Sverge och hyllades
ånyo som konung.
Men saken tog snart en annan vändning. Kristian
försonade sig med ärkebiskopen och släppte honom
lös. Därpå skyndade denne att samla sina anhängare
mot Karl och lyckades fördrifva honom till Finland
(januari 1465), där han några år lefde i knappa om-
ständigheter. ;
Imellertid skulle Karl ännu en gång återvända och
varda Sverges konung (1467). Detta skedde efter lands-
förödande partistrider hufvudsakligen på föranstaltande
af ärkebiskopens mäktige motståndare Erik Axelsson
Tott, som i följd af släktskapsförbindelser och enskilda
intressen från unionspartiet öfvergått på Karls sida.
Men därmed inträdde ingen vapenhvila, än mindre fred
mellan de stridande partierna.
Allt jämt rasade inbördeskriget i alla landsändar.
Och medan svenskarne sålunda i split och hat sönder-
sleto hvarandra befriade döden Karl Knutsson (1470)
från en krona, hvarför han i sina sista stunder lär hafva
varnat sin systerson Sten Sture, nu Sverges främste man.
Sten Sture blef samma år (1470) vald till riksföre-
ståndare, trots unionspartiets kraftiga motstånd.
Kristian sökte då med vapenmakt göra sin rätt
till svenska tronen gällande, men förlorade i spetsen
för sin lysande riddarehär mot Sten Stures talrikare
bondehärar ett synnerligen blodigt slag på Brunkebärg
nära intill Stotckholm (1471).
Länge var stridens utgång oviss till dess Kristinas
folk efter en hårdnackad kamp mot öfvermakten
måste vika, därunder en kafvelbro från land till hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
