Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Det gick så långt, att den nye konungen förmåddes
tillkännagifva, att Norge upphört vara ett själfständigt
rike, på det adeln skulle kunna utsträcka sin åtrå efter för-
läningar och gods till detta land, hvars inhemska adel
var ganska fåtalig.
Att prästerskapet i viss mån fick dela lott med
borgare och bönder, skulle i sinom tid blifva ödes-
digert för det nu allena rådande adelsväldet. Men de
förutseende hade ingenting att säga.
Så länge de adlige herrarne hade så godt som
oinskränkt makt, grasserade de hänsynslöst.
En gång blef Tauson, under det han stod på
predikstolen, anfallen med draget svärd af en adels-
man, som utan skäl ansåg sig hafva rättsligt anspråk
på en del af kyrkans egendom.
I stället för att enligt förpliktelser underhålla kyr-
korna, plundrade adeln deras dyrbarheter, eller lät dem
alldes förfalla. Ej sällan nedbröt den helgedomarne
och använde stenen till herresätens uppbyggande.
Det af Kristian II påbörjade folkskoleväsendet
förföll mer och mer. Och reformationen, som kunnat
blifva en tung motvikt till stormansförtrycket, om den
kunnat skrida fram vid sidan af en höjd folkbildning,
blef just icke mycket mer än en ny form för gammal
vantro, i hvilken ofördragsamhetens onde ande hetsigt
trängde på med föryngrad kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
