Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o IX. Saga om An Bågböjaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upplysningar och Anmärkningar.
l) Dyärgarne voro en i Norden före Asarnes
ankomst bosatt, enligt Suhm, Finsk nation, mycket
småväxte, men händige, arbetsamme och kunnige
slojdidkare, hvilka mästadels bodde i hålor och
bergs-skrefvor, hvarifrån traditionen försatt dem i stenar
och berg, deras för andra otillgängliga tillhåll och
vanliga tillflyktsort. Mythen har låtit dem
framkomma såsom maskar ur den slagne Jotnen Brimers
sköte och svarta lemmar, men genom Gudarne
eihöl-lo de menniskoskapnad och menskligt förstånd
(Völu-späj v. g.) Utur Qvasers blod drogo dvärgarne
Fjalar och Ga lar det dyrbara mjöd, hvaraf
Jotnen S U t t u n g blef egare, men hvilket Odin sedan
tillegnade sig (Bragaraedur, cap. 57, 58).
Runa-capillet tillskrifver dem en ganska god kännedom i
att rista, tyda och motverka runor. Af dem
förfärdigades många dyrbara smiden och andra arbeten åt
Gudar (Asarnes) och menniskor. Eddan gör ingen
skillnad emellan dem och Svartalferne, utan omtalar
dvärgar i Svart-Alfheim. De sägas skola vid
Ragnarök stå sörjande utanför dörrarne till sina
klippboningar. De fortplantade sig och hade en republikansk
samhällsordning, och deras kunskaper förvärfvade dem
förtroende af särdeles undergörande varelser, hvilka
med tiden ansågos, i likhet med andra andeväsenden,
kunna efter behag visa sig och försvinna, gå genom
lykta dörrar o. s. v. Jfr. Liljegren, G. R. saga,
sid. ao8.
J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
