- Project Runeberg -  Nordiska studier tillegnade Adolf Noreen på hans 50-årsdag den 13 mars 1904 /
35

(1904) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Berghaus: Sprachschatz I 636 finnas följande ord: hall adj. torr,
t. ex. hall weder torrt väder, hallig adj., t. ex. hallig lucht torr
luft, hallen, uthallen v. torka (ut), t. ex. de wind hallte dat land
recht ut. Vid sidan av denna stam med 11 fins en annan form
hal- med ungefär lika bet.; jfr lt. de hale wind i Grubenhagensdial.
enligt Schambach = den torra vinden, nämligen östanvinden; vidare
ndl. äldre o. dial. haal (hael) torr, saftlös, mager (jfr Franck: Etymol.
Woordenb. under haalbier) samt i tyska (mt.) dial. hähl i liknande
betydelse. Såsom lånad, antagligen från ndl., ligger samma stam
till grund för franska vb, håler göra solbränd, torka.

Roten återfinnes i lett. adj. kalsnejs, även kalss, torr, mager,
kaltet v. torka, röka, kalst v. förtorkas, väl även i lat. calere v.
vara het, calidus, caldus adj. het, calor m. hetta. Då germ. II kan
bero på äldre Is, är det tänkbart, att lett. kals- är identiskt med
hall- i hallår. Samma form på j skulle kunna ingå i vårt subst.
halster, ifall detta med rätta sammanställts med lat. calere av
Hell-qvist i Arkiv VII 169 (jfr Tamm: Etym. sv. ordbok, art. halster;
däremot hänföres det till germ. roten hald- i vb. hålla av von
Friesen i Språk och stil I 229).

Hiria sig är ett dialektiskt ock äldre svenskt verb med bet.
häjda sig, hastigt stanna i farten (bl. a. om en häst i sken) eller
i sitt tal, lugna sig. Det upptages i de vanliga ordböckerna på
1700-talet ock ännu hos Weste 1807 samt förekommer 1640 hos
Schroderus i Comenii Jan. Ling. § 894, där det heter: at han icke
tröster (förmår icke styra, höffsa) hirta sig/t.

I nyare tid böjt efter i:sta konjug. har hirta tydligen liksom
så inånga andra verb med t i stamslutet överförts dit ifrån 2:a
konjug. Verbet är icke uppvisat i fornsvenska, icke häller i nyare
norska eller danska, däremot fins isl. fno. hirta (pres. -ir) med bet.
avhålla (ifrån felsteg), tvinga, tukta, även bry sig om (ibland, som
det tyckes, förblandat med hirda, egentl. vakta, akta). Detta verb
= urnord. *hirtian är nog samma denominativverb till subst. hjärta,
isl. hiarta (med z-omljud på e i germ. *hert-) som fins i ags. hiertan
uppmuntra, ingiva mod ock i fht. ga-hiraen »concordare». Den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:11:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordstudie/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free