Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tursben samt smärre eldstäder i högens öfre eller yttre delar äro
ofta förekommande minnen af begrafningsmåltider1.
Grafgodset — smycken och andra tillbehör till dräkten, vapen
och redskap — är alltid (liksom under hela järnåldern) mer eller
mindre eldskadadt, har sålunda lagts med den döde redan på bålet.
Om en i den yngre järnålderns brandgrafvar särskildt vanlig art
af föremål, klinknaglarne, skall talas senare.
Jordandet hade under hela årtusendet närmast före Kristi
födelse (den yngre bronsåldern och den förromerska järnåldern) varit
så godt som fullständigt ur bruk i Norden. Men vid början af vår
tideräkning uppträder det åter i stor utsträckning, och under hela
den återstående järnåldern, första årtusendet eft. Kr., förekommer
jordandet fullt jämnsides med bränningen. Under den romerska
järnåldern finna vi skeletten dels i ungefär meterdjupa grafvar i
grusåsar, dels på bottnen af högar, stundom närmast skyddade af
manslånga hällkistor. I östra Norge uppträder under den äldre
järnålderns allra sista tid liksom under den yngre järnålderns första
period (således c:a 300—600 e. Kr.) därjämte bruket af timrade
grafkammare2. I Sverige känner man hittills blott en enda så
inrättad graf från denna tid, och den är funnen inom gammalt norskt
område, i Qville socken i Bohuslän (den tillhör 300-talet8).
För den yngre järnålderns tidigare delar (c:a 400—800) företer
emellertid vårt material af graffynd ännu så betydliga luckor, att
vi hafva svårt att i detalj följa grafskickets, särskildt jordandets,
1 Den bästa öfversikten af brandgrafvarnes vanliga anordning under denna
period har man i Stolpes uppsats "Grafundersökningar på Björkö’1, i Tidskrift för
antropologi och kulturhistoria, Bd. I, n:r io (1876). För Norge se Rygh, “Om
den yngre Jernalder i Norge", i Aarboger f. nord. Oldkyndighed 1877, s. 159 ff.
2 Många af de stora norska grafkamrarne af sten eller trä från denna tid
hafva emellertid egendomligt nog befunnits innehålla brända ben, nedlagda i urnor
(Aarboger f. nord. Oldk. 1869, s. 164).
8 Se härom Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns historia och
fornminnen Bd. II, s. 305 ff. Denna år 1816 undersökta graf uppgifves hafva
innehållit aska och kol, men blott 2 å 3 små benskärfvor. Då fornsakerna ej visa
det minsta spår af brand, torde grafven ha inneslutit obrända lik, som till största
delen förmultnat. Brända ben multna icke, och uppgiften om aska och kol kan
bero på något missförstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
