Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därmed stämmer på ett märkligt sätt ett fynd, som enligt
Kålund (Aarb. 1882, s. 70) år 1855 anträffades vid gården
Gaut-lönd på Island. Där fann man just på gårdstunet I 1/2 aln under
jordytan ett människoskelett, som synes ha varit begrafdt i sittande
ställning, jämte en knif och en brynsten samt skelettet af en hund.
Troligen har här varit en begrafning i träkammare under flat mark,
alldeles som på det s. k. kristna graffältet på Björkö.
En annan begrafning under flat mark anträffades (o. a. st. s. 67)
år 1879 vid Kornsä i Vatnsdalen, »i en banke ud for gården, der
dog ikke nu står på sin gamle plads». Där fanns 2 alnar under
grästorfven ett skelett med utrustning af kvinnogods1 bland
trärester; c:a 6 alnar därifrån hittades andra människoben blandade
med ben af häst och hund.
Då, som vi ofvan nämnt, biskop Fredrik särskildt verkat i
Vatnsdalen, kunde det vara frestande att anse just denna graf ha
tillhört en kristen eller åtminstone primsignad kvinna. Dock är
härvid att märka, att just i Vatnsdcelasaga (kap. 41) före biskopens
besök omtalas nedgräfning som vanligt grafskick. Det heter där
om Ingolf, att han före sin död bad, att man skulle begrafva
(grafa) honom i ett annat »hult» än det där hans fränder voro
begrafna; ty Vatnsdalsflickorna skulle komma bättre ihåg honom,
om han låge så nära vägen (svå ncer gQtu). Och det tillägges, att
platsen där han blef jordad, kallas Ingolfshult2.
En begrafning, som något erinrar om de nyss härofvan
be-skrifna graffynden, men som uttryckligen angifves som hednisk,
förekommer i en *fiåttr» i Flatöboken (I, kap. 345) rörande den
grymme isländingen Svade. Denne lät några fattiga män, under
sken af att han ville bereda dem arbetsförtjänst, gräfva en stor
och djup graf nära sin gård vid »alimannavägen». Sedan visade
det sig, att han ämnade döda dem och jorda dem i grafven, men
de räddades af en kristen man, och då Svade skulle förfölja dem,
1 Den i beskrifningen omtalade "stålhuen" kan icke — hvad den nu
för-öfrigt må ha varit — förtaga det öfriga grafgodset dess tydliga karaktär af kvinnogods.
2 Jfr ock Egilssaga kap. 84: Torsten Egilssons 10-årige son, som blifvit sårad
vid ett öfverfall, dör på hemvägen i ett hult; ok grofu peir hann par i holtit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
