Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rönt inflytande från högsvenskan. Så har Linc. skep, -speet med
lång vokal, former som i nutida östgötska äro åtminstone
sällsynta — utan tvifvel på grund af högsvenskt inflytande. v>Skcpp»
är i följd af sin betydelse ej något kurant dialektord i de inre
östgötabygderna. Det finnes i Ydre, i den ljudlagsenliga formen,
fep, men i betydelsen: liten båt, ökstock (uppgift af lic. R. Norrby).
Vi ha här för oss ett så vidt jag förstår synnerligen
intressant faktum: två »bildade» svenskar författa hvar för sig en ordbok
öfver svenska språket och resultatet blir, att den ene beskrifver
sin dialekt, den andre sin.
Om vi skulle tänka oss, att samme män författat icke en
ordbok utan exempelvis en religiös uppbyggelseskrift, skulle säkert
skillnaden emellan dem i fråga om skrifsättet ej blifvit lika stor.
Situationen är en annan för en ordboksförfattare eller en
grammatiker, än för den som skrifver något i en upparbetad litterär genre.
Ordboksförfattaren hade ingen skriftlig tradition att bygga på:
Helsingius har tydligen ej afskrifvit Var rer. — först en senare tids
lexikografer ha fått vanan att slafviskt upprepa hvarandra. Ur sin
läsning af svensk litteratur kan han kanske erinra sig en mängd
växlande skriftformer — särskildt i det slags ord, som vi här
behandla — men han har ännu ej lärt sig att genom systematiska
excerptsamlingar söka utreda, hvad som är mest i brak. Några
egna innötta skrifvanor har han icke förvärfvat, ty då han själf
författat något, har han mest begagnat sig af latinet. Nu är det
tydligt, att han i sitt ordboksarbete medvetet eftersträfvar en viss
reda och noggrannhet i formgifningen, en viss konsekvens i
staf-ningen — större än som i andra litterära alster, handskri fna eller
tryckta, på den tiden ansågs behöflig. Han tvingas härigenom
att för sig själf tänka efter, hur orden heta, på ett helt annat
sätt än vanliga skrifvare, som låta pennan löpa och utan eftertanke
nedskrifva den form, de sett hos sina föregångare, äfven om den
strider mot deras eget språkbruk. Och då ordboksförfattaren skulle
spekulera öfver språket, har han närmast sitt eget språk att
hålla sig till. Ty några mer omfattande iakttagelser öfver andras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
