Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
han ej mycket att frukta.» Alla tyckte kungen talat så klokt,
att han sedan dess erhöll tillnamnet »den vise».
Ehuru Frovins söner besegrat Adils, kunde de likväl ej
glömma sin faders död. När de så fingo höra att Sveakungen,
trots sitt lidna nederlag, skröt öfver Frovins död, beslöto de
att utkräfva hämnd.
De kände sig dock ej nog starka att öppet anfalla Adils
utan drogo ensamma och lätt väpnade till Sveakungens hof,
hvarest de sade sig vara från Slesvig och fördrifna ur landet
för mandråp.
När Adils sporde att de voro från Slesvig, talade han
mycket om sin seger öfver Frovin och sporde i hånande
ordalag, om ej dennes båda söner Eete och Vige ämnade hämnas
sin faders död. Ännu mera eggade till hämnd genom detta
tal gåfvo bröderna sig tillkänna och sade att de nu voro
komna för att kräfva hämnd.
Adils erbjöd dem mansbot, men det ville de ej taga. Då
erbjöd han dem båda att tillsammans strida mot honom
ensam, men ej heller detta ville de gå in på, och så möttes den
stridsvane Adils och den unge Kete i envig. Vige åsåg striden.
Länge stod Adils och tycktes endast leka med sitt vapen, men
Ketes hugg föllo allt tätare och tyngre; slutligen fick Adils ett
hugg i hufvudet, så att blodet strömmade. Då blef han vred
och gaf Kete ett hugg, så att denne sjönk på knä, men då
Vige såg detta, rusade han fram, och båda bröderna
tillsammans gåfvo Adils banehugget.
Kung Vermund prisade dem mycket för detta dåd, men
alla främlingar talade sedan dess hånfullt om danskarne och
sade: »Kung Adils bane bröt all ärlig kämpavane».
På sin ålderdom blef Vermund blind, och då trodde hans
grannar, att de ej längre behöfde frukta honom.
Saxlands konung sände bud och sade, att nu när kung
Vermund var gammal och blind och ej längre mäktig värna
sitt land, skulle han betala skatt till Saxlands konung. Ville
han ej gå in på detta, finge hans son Uffe möta Saxlands
unge konungason i envig och de båda afgöra landets öde, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
