- Project Runeberg -  Nordiska Hjältesagor /
45

(1905) [MARC] Author: Kata Dalström - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

45

Hagbard fattade hornet och svarade: »Denna din
afskeds-dryck tager jag med den hand som dryper af dina båda
söners blod. Icke drager jag ohämnad till de fjärran boningar,
ty jag har sändt andra före mig. Rasande kvinna!
Olyckliga moder! Intet i världen kan återskänka dig dina söner
och med hvarje ny dag förnyas din smärta».

Därpå slungade han hornet i ansiktet på drottningen.

Signe, som var utom sig af sorg, sporde sina tärnor om
de ville dela hennes öde, hur hårdt det än månde blifva, och
gråtande svarade tärnorna att de ville följa henne och i allt
lyda hennes bud.

Då omtalade Signe att hon beslutat följa Hagbard i
döden och tillsade tärnorna att på ett gifvet tecken från kullen
sätta eld på jungfruburen och hänga sig i sina slöjor på samma
gång som Signe själf.

När Hagbard skulle hängas, bad han att man först skulle
hissa upp hans kappa, »på det», sade han, »jag må se huru
jag kommer att taga mig ut».

Och man villfor hans begäran.

Signe hade ställt en man på vakt för att gifva henne
ett tecken, när Hagbard blifvit upphissad i galgen. Knappt
hade mannen sett kappan fladdra för vinden förrän han gaf
det öfverenskomna tecknet, och genast flammade jungfruburen
i lågor. Hagbard såg flammorna och kände sig styrkt af sin
älskades trohet och mod. Han utbrast glad: »Låten döden

komma fort, ty den är ljuf samman med min trolofvade. Jag
ser de flammande lågorna, som besegla vårt förbund.
Trofasta voro vi i lifvet, trofasta äro vi i döden. Säll är jag,
som ej ensam går till de dödas boningar. Genom tidsåldrar
skall minnet om vår kärlek och trohet lefva». Och så gick
äfven Hagbard leende i döden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:46:24 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/norhja/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free