Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna gång. Gå du hein till din make oeh stanna hos honom,
det må gå med oss huru ödet beslutat. Völsung känner ej
fruktan för något».
Signe grät, men lydde sin fader och vände åter till Siggeir.
Kung Völsung ordnade sitt folk till strid, och i morgongryningen
kom Siggeir med en öfvermåttan stor här.
Sammandrabbningen blef väldig, men kort. Siggeirs öfvermakt krossade snart
Völsungs hela kämpaskara och slutligen föll äfven Völsung
själf. Endast hans tio söner gingo med lifvet ur striden.
Efter stridens slut befallde kung Siggeir att alla Völsungs
söner skulle dräpas. Då Signe erfor detta, bad hon Siggeir,
att han ej skulle låta döda hennes bröder, utan då i stället
sätta dem i stock. Hon hade därvid den tanken att under
tiden möjligen finna något medel att rädda dem. Då den
hat-fulle kungen väl insåg, att det skulle förorsaka hans fränder
mera lidande att på detta sätt långsamt pinas i hjäl, lät han
föra ut dem i skogen, där de lämnades med benen fastslagna
i en stock, så att de icke kunde röra sig ur fläcken. Där
skulle de nu sitta och hungra till döds eller uppätas af vilda
djur. Första natten kom en stor gammal ulf och åt upp den
ene af bröderna. På morgonen sände Signe en pålitlig man
för att få veta hur det var med hennes bröder. Då han kom
tillbaka och berättade hvad som skett, blef hon mycket
sorgsen och grundade öfver på hvilket sätt hon skulle kunna hjälpa
sina bröder. Men den ena natten efter den andra förgick och
för hvarje natt kom samma ulf, som var kung Siggeirs gamla
seidkunniga mor, hvilken påtagit sig ulfhamn, och åt upp en
efter annan af Völsungs söner. Slutligen återstod endast
Sigmund, Signes tvillingbroder. Då sände Signe samme man
som förut till skogen för att bestryka Sigmunds hela ansikte
med honung. Mannen gjorde som han blifvit ålagd, den gamla
ulfven kom, kände lukten af honungen och började slicka
ansiktet. Då nu ulfven sträckte ut tungan, passade Sigmund
på och bet i den samt tog ett så fast spjern mot marken att
stocken brast sönder. I det samma ryckte han till så att
tungan följde med och ulfven fick sin bane.
Dalström, Nordiska hjältesagor. , 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
