- Project Runeberg -  Nordiska Hjältesagor /
96

(1905) [MARC] Author: Kata Dalström - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

96

När färden skulle anträdas, satte Hamlet sig bakfram på
hästen och tog tag i svansen, som fick vara tyglar. I ett
skogssnår träffade de på en ulf.

Hamlet sporde hvad det var. Hans följeslagare svarade
att det var en fåle.

»Fenge har dock ej många dylika i sitt stall», svarade
Hamlet.

De redo långs efter hafsstranden och funno så en afbruten
skeppsmast uppkastad på land. Då sade en af männen: »Se
hvilken stor knif vi här hitta».

»Ja, men det vill stora skinkor till för den knifven»,
svarade Hamlet.

Därpå visade de honom en hop flygsand och bådo honom
noga betrakta det fina mjölet.

»Ja, det är mjöl, malet på stormarnas kvarn», sade
Hamlet.

Nu hade de kommit till skogen, hvarest tärnan skulle
möta dem, och liksom af en händelse kom hon mot Hamlet,
och följeslagarne lämnade dem allena. Bland följeslagarne
befann sig en barndomsvän till Hamlet. Denne ville gärna varna
prinsen, men visste ej huru. Slutligen tog han fatt en broms
och stack ett strå uti den, hvarefter den fick flyga. När
Hamlet fick se den genomstungna bromsen, förstod han genast
att meningen vore att söka rödja honom själf ur vägen. Han
tog nu tärnan och förde henne med sig ännu djupare in i
skogen, hvarest de länge samtalade med hvarandra, ty äfven
hon var en barndomsvän till honom.

När Hamlet sedan kom hem, skämtade alla med honom
och sporde hvad han gjort åt tärnan. »Jo, jag har låtit henne
sitta på ett hästhufvud och en tuppkam», svarade han. Hamlet
hade nämligen tagit med sig en bit af ett hästhufvud och en
tuppkam, innan han for ut. När tärnan sedan tillspordes,
sade hon nej till alltsammans. Hon hade hvarken sett
hästhufvud eller tuppkam.

Vännen, som hade varnat honom, sade: »För inte länge
sedan var det någon god vän, som såg på ditt bästa».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:46:24 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/norhja/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free