Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Det syntes nästan som Ingjald mera hyllade Odd än sin
egen son.
Kring Odd samlades en hel skara ungersvenner, ifriga att
öfva sig i djärfva lekar. Alla beundrade honom, men ingen
var honom så hängifven som Asmund.
Aldrig ville Odd offra till gudarne. Han fann det under
sin värdighet att’ böja sig »för trä och sten». »Jag vill blott
lita på min egen kraft och styrka», plägade han säga, och
Asmund följde hans föredöme, ehuru fadern var en ifrig blotman.
Odd lät göra sig flere vapen, alla mycket större än
brukligt var, och själf täljde han sina pilar, hvaraf han hade stora
förråd.
Ingjald hade en gång slaktat en stor bock och låtit taga
af skinnet med horn och hufvud. Odd bad att få det, och
när han väl fått skinnet, knöt han ihop det till en säck och
lade alla sina pilar däruti. Sedan plägade han ständigt bära
säcken med sig.
Odd gick städse präktigt klädd. Hans dagliga dräkt
bestod af en scharlakansröd skjorta, ett guldbälte kring lifvet och
vackra strumpor och skor. Om pannan bar han ett guldband,
som tillbakahöll hans långa ljusa lockar, och på ryggen sitt
pilkoger samt bågen i hand. Bågen var det enda vapen han
någonsin plägade bära. ’ . ,
Han var vänlig och god mot alla och därför mycket afhållen.
När Odd var tolf vintrar gammal, var han så stor och
stark, att man ansåg honom vuxen hvilka stordåd han än
månde få i sinnet.
II.
Valans spådom.
Xj^n spåkvinna eller vala, som kallades Heid, drog vid denna
tid omkring i landet. Hon och hennes följe, som bestod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
