- Project Runeberg -  Nordiska Hjältesagor /
139

(1905) [MARC] Author: Kata Dalström - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139

för en annans räkning. Men de omtalade emellertid saken
för Odd.

»Nu håfven I handlat oklokt, ty I veten ju ej om jag kan
simma bättre än en gråsten. Om jag än kunnat simma, är
det nu så länge sedan jag pröfvade den leken att jag törhända
glömt konsten», svarade Odd.

Bröderna voro ledsna och sade att de väl själfva fingo
stå sitt kast och täfla.

»Nej», sade Odd, »I håfven i detta och flera andra fall
satt stor lit till mig och jag vill ej svika edert förtroende.
Underrätta kungen om saken och vi skola genast begynna
leken.»

Så snart kungen fått veta att Sjolf och Sigurd ingått vad
med den så kallade Vidförul, lät han genast blåsa i lurarna
och massor af folk samlades. Alla gingo ned till stranden
och kungen jämte hans dotter Silkessifi intogo sina platser.

Sjolf och Sigurd kommo iförda lätta dräkter, men Odd
hade sin vida kappa på sig. Täflingen begynte. Så snart de
kommit ut i vattnet störtade sig Sjolf och Sigurd mot Odd
och lyckades få honom under vatten, men länge kunde de ej
hålla honom nere. När de så för andra gången störtade mot
honom, räckte han ut armarna, fattade tag i både Sjolf och
Sigurd och höll dem nere en lång stund. Så fingo de komma
upp för att hämta andan, men därpå doppade Odd ned dem
igen, och denna gång höll han dem så länge under vattnet
att man började frukta för att de aldrig mer skulle komma
upp. När Odd lät dem komma upp igen, forsade blodet ur
näsa och mun på dem, och så hastigt de kunde, summo de i
land, alldeles utmattade.

Odd själf dröjde länge kvar i vattnet och utförde flere
konststycken, som förundrade alla. Därefter steg han i land
och gick för att hälsa kungen.

Kungen sade då: »Du är en mäkta god simmare, Vidförul».

Mén Odd sade endast: »Jag tackar eder, herre, för att
ni tilldömt mig segern».

Folket skildes nu åt. Men kungen undrade mycket hvem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:46:24 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/norhja/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free