Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Sent omsider mötte han en ung kämpe vid namn Had.
Denne, som ej igenkände Starkader, tillsade två af sina svenner
att jaga bort den gamle orkeslöse gubben. Men Starkader
slog ihjäl dem båda två med sina kryckor.
Förundrad kom Had själf fram för att se hvem denne
starke gubbe kunde vara och sporde jäckande: »Vill du ej
byta bort dina svärd mot eri vagn, du synes tarfva den bättre?»
Starkader kvad då en härlig sång, hvari han prisade sina
bragder och sin ungdoms fröjder och huru han sörjde öfver
att nu vara gammal och grå och nödgas lida smälek af andra
utan att kunna försvara sig.
Had sade nu sitt namn, ty han förstod att det var
»Starkader den gamle» han sammanträffat med. Starkader blef glad
öfver mötet, ty han ihågkom att han för länge sedan dräpt
Hads fader, och sade nu till Had att det var dennes plikt att
hämnas sin faders död på Starkader. Med gladt mod och
med döden för ögonen kvad Starkader ännu en sång.
Han räckte därpå Had sitt ena svärd och sade: »När du
afhuggit mitt hufvud, så spring mellan detta och kroppen, du
skall då blifva osårbar i alla strider». Starkader kunde
nämligen ej ens i själfva dödsstunden underlåta att visa sig svekfull.
Men Had lydde ej rådet, ty han insåg väl att han då
skulle blifvit krossad af den jättestora kroppens tyngd, utan
han sprang i stället försiktigt åt sidan.
Had begrof sedan den döde kämpen vid Velinge bro i
Skåne och reste ett väldigt stenkummel på hans graf, och så
ändades Starkaders skiftesrika lif.
C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
