Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefvens dotter på Elfvabolid af Bias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kom riddaren och gick tätt förbi. Han såg
på stolt jungfrun, men stannade icke, utan lyftade blott
på sin fjäderprydda hatt och gick vidare.
Jungfrun log icke, men hon glömde af att se
Ond ut, såsom hon föresatt sig. Hon rodnade i stället,
och det hade hon icke föresatt sig. Det var första
gången den stolt jungfrun rodnat inför en man.
Hon fick ej sina ögon från riddaren, utan såg
efter honom till dess han försvann under liden. En
så präktig och förnämlig man måste minst vara en
kejsare.
När stolt jungfrun kom hem, gick hon in i sin
faders stora stensal. Der fans en spegel så stor, att
han räckte från golf till tak och som var så klar som
den djupaste källa. Der speglade sig jungfrun och
önskade sig en gullkrona på sitt fagergula hår.
Knapt hade hon önskat det, förrän hon i
spegelns klara kristall såg en krona på sitt hufvud. Det
fina guldarbetet syntes knapt för diamanter och
pärlor. Det glittrade så grannt för stolt jungfruns ögon,
att hon blott kunde hålla dem uppe en liten stund t
sender, men sedan måste blunda, för att ej blifva
sol-blind. Hon kunde icke sjelf se sin härlighet, och
hennes fagerlek, som var så vidt besjungen i alla land,
försvann alldeles för den granna kronan.
Men hon visste ju icke 0111 det kanske var blott
en synvilla. Kanske hade hon träffat för någon illvillig,
som kunnat förvända hennes syn!
För att förvissa sig om saken, lyftade hon upp
händerna för att taga i kronan, och derunder tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
