Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefvens dotter på Elfvabolid af Bias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddaren höll då in hästarne ett ögonblick och
sade: »Det är I, stolt jungfru, som egen att befalla,
men jag trodde, att det skulle lika eder bättre att fira
bröllopp på mitt slott än i en simpel bondkyrka.»
Detta tal vann behag för jungfruns öron och hon
lät riddaren köra vidare. Han körde öfver vatten och
öfver spång, och inga pilar flögo så fort som hans
hästar.
Kyrktornet försvann snart, och klockorna hördes
ej mer.
Så körde riddaren för sin brud öfver land öfver
berg öfver dal, så att stolt jungfruns tankar ej ilade
så fort som hästarne.
Luft och himmel försvunno liksom stolt jungfruns
förnuft, och det bar ideligen utföre, så att hon snart
såg skogar och höga berg och afgrunder öfver sitt
huf-vud. Solen lyste ej mer, och det kändes ödsligare
och kallare än en vinternatt i den stora stensalen på
Elfvabolid.
Vattenfall störtade ned utför klipporna, men det
skönjdes snart, att det vattnet var rinnande guld och
silfver och att skummet af forsarne var stoft af
guld-och silfversand.
Af träden droppade dagg, men hvaije daggdroppe
var en äkta pärla.
Och hästhofvarne slogo mot briljanter och
rosenstenar, som flögo likt uppkastad vägsand kring släden.
Så kommo hästarne till en daggig gräsmatta, men
gräset var smaragder och daggpärlorna diamanter.
Här kunde stolt jungfrun hafva fått milliontals af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
