Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riseberga Korsriddare af Bias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och prinsessan blef abedissa öfver klostret. Hon
samlade in pänningar och gåfvor till alla korsfarare,
och lät läsa förböner och mässor för Halku och hans
kämpar. Pilgrimer, som drogo till Jorsala, förplägades
alltid i klostret, och många syntes draga till den
heliga grafven, men inga syntes komma tillbaka.
Så gick den ena vintern efter den andra och
strödde ett och annat grått hårstrå i abedissans hufvud
och plöjde en och annan fåra i hennes panna. Men
hoppet grönskade ännu lika friskt, och lika säkert
talade hon ännu om sin tillämnade Jorsalafärd, när
Ri-seberga korsriddare skulle återtaga den heliga grafven.
En stormig och regnig höstafton under det sista
året af konung Knut Erikssons regeringstid, då det
redan var kolmörkt och ljus lyste ur cellerna, hördes
den gamla klosterhunden ihärdigt skälla på gården.
Man hörde slag på porten, och när han
öppnades, såg man en gammal pilgrim inträda. Han
begärde särskildt att få tala vid abedissan, till hvilken
han hade hälsningar från heliga grafven.
Det behöfdes ej mer för att genast blifva insläppt.
Furstinnan mottog honom ensam. Han var en
gammal munk af cisternienser-orden, högt aktad och känd
i hela Svea land för helighet och lärdom. Han hade
användt tjugu år för att vallfärda, och hade trots alla
svårigheter länge vistats vid heliga grafven.
Så snart han blef ensam med furstinnan, tog han
utan vidare förberedelser ur sin kåpa fram ett litet
krucifix med guldkedja. Abedissan bleknade då och
sjönk tillbaka i sin stol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
