Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eken af Fjalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en qvalmig, sömntyngd sommardag,
Och solens eldklot brann på molnfritt fäste,
Men blomman sänkte smäktande sin kalk,
Och ej en vindfläkt tassade bland bladen.
Då kom en vilsen främling vägen fram,
Af törsten qvald och dignande af trötthet.
Med jubel sjönk han ner vid ekens fot,
Välsignande den friska, svala skuggan;
Och kronan knöt sitt löfverk tätare
Och stängde ute solens heta glöd,
Att värna trötte vandrarns stilla hvila.
När qvällen kom med skymning och med svalka,
Satt främlingen ännu vid trädets fot
Med stärkta lemmar och med nyfödd kraft.
Men moln sig lägrat kring hans ögonbryn,
Och mörka tankar fårade hans’" panna,
När upp han såg mot ekens ädla krona.
Och glömsk af gästfritt skygd, han talte så,
Med blicken gnistrande, med handen knuten:
»Förhäf dig ej, du gröna hvalf der uppe,
Du praktens, yppighetens borne gunstling,
Din hjessa ödmjukt sänk, förhäf dig ej!
Der lefver du ditt ljusa solskenslif
Och låter löfvet dansa lätt för vinden
Och smyckar dig i blommor och i grönt
Och lyss till vindens spel och foglalåt;
Men har du glömt de tusen, tusen trådar,
Som träla djupt i jordens mörka kamrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
