Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Vasa och Peder Kansler (Sunnanväder) af A. G. Ahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
resande svensk, gladde han sig ock föga öfver
anblicken af dem, som mötte honom på vägen: skaror
af främmande landsknektar — vilda sällar, som
lem-nat Gustaf Vasas tjenst för att i Skåne söka sig nya
herrar och nytt byte; hanseatiska köpmän, som på
tungt klöfjade hästar fortskaffade varor, om hvilkas
försäljning de på plattyska samtalade; ödmjuka
tiggaremunkar och vallfärdande pilgrimer, under
hvilkas kåpor kanske lurande stigmän dolde sig. Och
likväl, hvad han hörde var ännu sorgligare än hvad
han såg. Allestädes spordes klagan öfver kära
anhöriga, som omkommit för Kristians bödelseyxa eller
för hans krigares svärd. Ryktet berättade om
eländet i hufvudstaden, hvars befolkning sammansmält
till en fjerdedel, om hunger och pest, som följt den
långa fejden i spåren. Ja det fans knapt en koja
så aflägsen, att ej den onda tiden der gjorde sig känd.
Sören Norbys fribytarfartyg herskade i Östersjön och
stegrade ytterligare de oblyga pris, för hvilka de
lyb-ska krämarne utbjödo sina varor; sålunda kostade
t. ex. en tunna salt så mycket som sexton tunnor
råg, ja stundom kunde bonden knapt för något pris
afyttra hvad hans åkerbruk och boskapsskötsel, hans
jagt och fiske skänkt honom. Och då handel
af-slöts, stuckos honom klippingar i händerna, ett uselt
mynt, som vållade lika mycket elände som någon
annan af landets plågor. Det var en tid, om hvars
lidanden vi äro nog lyckliga att ej kunna göra oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
