Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarlide och Vinterlide af –th–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I
Han tänkte gifva bud om, att den skuldlöse
modermördaren skulle utbäras, men då tycktes det honom,
som fäste den späde sonen på honom en bedjande,
smärtefull blick, och han hade sin moders mörka ögon.
Arnvid böjde sig ned mot den sistfödde, äfven denne
var en vän pilt, kraftfull och ljushårad, och han
tvekade att uttala budet om barnets utsättande.
Seger-linn hade vaknat upp till medvetande, hon såg sonen
ännu ligga vid fadrens fötter och anade de tankar,
som rörde sig inom honom. Samlande sina sista
krafter, reste hon sig upp i bädden. »Arnvid», sade
hon, »jag har fördragit sommar och vinter, hetta och
köld — kärlek och död, sedan du förde mig hit till
ditt snöiga, kalla land. Må du äfven upptaga det
barn jag födt, medan dödens vinter lade sig öfver
mitt lif . . . jag kan då dö i frid.»
Arnvid hörde orden, han upptog sonen i sin
famn med bortvändt hufvud, han vattenöste honom
och gaf honom namnet Vinterlide. Derpå bars
pilten åter till sin moder, som kyste honom och
hvi-skade: »Vinterlide! Vinterlide!» Derpå tillslöt hon
ögonen och låg orörligt stilla; men en hvar kunde
skönja att döden drog allt närmare. Arnvid satt vid
hennes bädd i stum sorg och stirrade på de väna
bleka dragen hos denna söderns mö, som han fört
hem till sitt land för att förfrysa der, denna Sikelöns
ros, som frosten dräpt. Småningom aftog
andedräg-ten i hastighet, bröstet häfdes ej mer, ögat var slutet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
