Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg år 1471 af A. G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den stora skuld, i hvilken han stod till sina tappra
stridsbröder och i främsta rummet till dem, som
stupat i slaget; också låter rimkrönikan honom säga:
»De svenske män, som slagne voro,
lät jag upptaga och lägga på båre
och dem med alle högtid begå
med alle de klerker, jag kunde få,
att Gud ville misskunna deras själ;
sedan lät jag dem begrafva väl
i kyrkogård som kristna män,
ty de dogo för riket, det säger jag än.»
Äfven de qvarlefvande kämparne hedrade han på allt
sätt och kanske mest Stockholms borgerskap, som
några få dagar efter slaget befriades från det
förödmjukande stadgandet, att hälften af stadens magistrat
skulle utgöras af tyskar. De många helgon och
skyddspatroner, som — så trodde man — genom sina böner
fäst segern vid de svenska fanorna, blefvo ej heller
förgätna. Det är af intresse att se den glödande
trosifver, som utmärkte den tidens svenskar, — en
trosifver, som erinrar oss om, att Sten Stures
århundrade äfven var Jeanne Darc’s. Så hade svenskarne,
såsom vi här ofvan visat, före slaget bevittnat ett
stort under, i det att de sett blod flyta ur bilden af
den korsfäste. Fru Ingeborg, Sten Stures gemål,
som från slottsmuren följde stridens gång, lät bland
stadens fattige utdela rika allmosor, såsom det
uttryckligen heter, »på det att oss — svenskarne —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
