Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vanlands Saga i trenne äfventyr af BIAS - I. I Österväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dukarne, vikingarnes stolta flaggor, försvunno bakom
böljornas toppar.
Men tärnorna som sömmat märkdukarne, stodo
ännu qvar på stranden. Och många af dem hade
kanske nu mindre lit till sig Sjelfva än förut, och
många kände kanske ånger och oro öfver för mycken
sjelfviskhet och hårdhet!
Men frie kände sig hjältarne på vågen, och med
gladt mod kände de sig saknade på hemmets strand.
Friare, stoltare och gladare var icke böljan som bar
dem till främmande kust, till hopp, kärlek, ära och
ryktbarhet som hägrade i fjärran.
Och sommaren friade in de löften som våren
gifvit. Med vunna segrars och vunnen kärleks
fröjder drogo Vanlands vikingar fram efter den ryktets
löpeld sDm de sjelfve tändt.
Så drogo de in i Finland till den gamle kung
Snö för att gästa.
Höfviskt tog den gamle finlandsdrotten mot sina
gäster, och fagerklädd stod hans väna dotter Drifva
framför den hugstore sveadrotten. Därom heter det
i sången:
»I kämpasalen
Stod kungadottern
Så ljuf att skåda
Som solens stråle.»
Detta var på senhösten då solstrålarne trängde
sparsamt in genom vindögonen och då vintergästerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
