Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar af Onkel Adam - Sigurdsro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var händelsen med Edvin Redin, den unge
löjtnanten, som umgåtts i Sigurdssonska huset och
hundra gånger talat och skämtat med Elise,
Sigurds-sons enda barn — men aldrig hade han tyckt
annat än att han hade ett verkligt barn för sig —
en liten Guds engel — en psyke med fjärilsvingar,
om hon skulle ha några. Hon var glädjen sjelf, det
snälla barnet — en rigtig yrhätta, påstod hennes mor;
men just derför kom Edvin aldrig att tänka på
kärlek. Han ordentligen förargade sig på sig sjelf —
men mest på kamraten, som tog sig det orådet för
att väcka på »somnad björn». Han ville ej erkänna
att han var fast, stackars Edvin; men huru han
ran-sakade sitt hjerta, kunde han ej få bort denna
känsla af tillgifvenhet för detta barn som nu på en gång
stod inför hans inbillning som en mö — i sin första
knoppning.
Det smärtade honom att hon var rik och han
fattig.
Denna omständighet liksom fläckade den känsla
han först nu fann sig ha för den snälla, glada
tärnan, som behandlade honom som en bror, lika
omedveten om huru det hängde samman, som han varit.
Bara barnslighet, tänkte Edvin — dumt prat.
När han nästa gång gick ut till Sigurdsro, skedde
det med något, som liknade ett ondt samvete. Han
tyckte att far och mor och flickan skulle se på
honom att han hade »afsigter» och (verlden är sådan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
