Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar af Onkel Adam - Sympatileken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kom du lilla dufvan min;
Vill du blott så blir jag din;
Aktar dig för hökens klo,
Reder till vårt lilla bo,
Lefva stilla i vår vrå
Just vi tvål»
»Nu ären I ur leken — er lycka är gjord»,
till-lade Metta Plinander, djupt nigande för de begge
paren. »Nu skola vi försöka vår lycka. — Dra
nya kort!»
»Dufvan flyger jorden rund — —»
Leken fortsattes, glädjen syntes allmän; men det
ville ej gå att spela glad för den hederlige, eljest så
glade löjtnanten. Han såg helt fundersam ut. Detta
tillfälliga sammanträffande af två hjerteress, just då
han och Elise drogo sina kort, var något, som
fullständigare än löjtnant Merkelhjelms framtidsråd väckte
den sofvande björnen.
Elise hade rodnat djupt, då han visade sitt kort,
och sedan hade hon endast förfluget kastat en blick
på Redin, liksom hon varit en medbrottsling, som
fruktade att röja sig.
Det var också icke så alldeles rent derinne i
samvetets lönkammare. Der var något som hon
fruktade att omtala till och med för sin mor, hennes
ende förtrogna, för hvilken hon ännu aldrig kunnat
dölja något; men nu var det något som hon ej ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
